JONATHANS UTVÄRDERING - VÅRT LEDIGA ÅR

När jag och Micke bestämde oss för att paddla Blå Bandet så hade jag inte en tanke på att jag skulle vara ledig mer än tiden det tog att paddla och resa fram och tillbaka. Alltså drygt två månader. Men när Sara sedan övertygade mig om att vara ledig längre tid så blev det inte bara lite längre utan hela 15 månader. Nu har jag turen att ha en arbetsgivare som ville ge mig ledigt så länge och då var det ju bara att ta chansen.

Målet från början var att ta mig runt hela Sverige för egen maskin. Jag skulle paddla hela kusten med Micke, cykla ensam upp till Treriksröset, vandra Gröna Bandet ner till Grövelsjön tillsammans med Sara och till sist cykla ner till Smygehuk med Sara.

Två förväntansfulla och spända men framförallt coola killar redo för start av Havspaddlarnas Blå Band. 

Det kändes som ett realistiskt men tufft mål. Efter att det äventyret var över så var planen att jag och Sara skulle åka till Nya Zeeland för att där vandra genom hela landet från norr till söder på en led som heter Te Araroa. Det var något vi inte lade för stor vikt vid utan tänkte att vi tar det som det kommer. Det skulle vara en riktigt häftig grej att göra men vi ville nog känna efter lite när vi var klara med den första strapatsen.

Den grova tidsplanen såg då ut ungefär såhär.
Sverige runt 6 månader
Vila och förberedelser för Nya Zeeland 1 månad
Vandra i Nya Zeeland 6-7 månader
Bilsemester och lugna aktiviteter i Sverige och Norge 1-2 månader

Nedskriven såhär ser det ju ganska enkelt ut. Men i detta så ligger väldigt många osäkerhetsfaktorer. En av dom största är hur kroppen skulle palla med. Om allt hade lyckats skulle jag ha transporterat mig för egen maskin cirka 830 mil. Självklart en ganska ambitiös plan men hade jag inte vågat försöka så hade jag aldrig fått reda på om det fungera. Andra osäkerhetsfaktorer som fanns var om utrustningen skulle hålla, väder, sjukdom, motivation etc.

Nu i efterhand så vet jag att mina axlar inte pallade med att först paddla två månader i sträck ca åtta timmar om dagen och sedan hänga på mig en tung ryggsäck och vandra 130 mil i fjällen. 

Många långa och raka vägar under min cykling i norr. 

Paddlingen gick bra även om den var utmanande. Cyklingen till Treriksröset var inte så avancerad men hade kunnat sluta illa eftersom cykeln gick sönder mitt ute i ingenstans. Som tur var löste det sig ganska snabbt ändå då jag fick tag på en ny cykel inom en timme. Vandringen var rätt tung redan från början. Varken min eller Saras kropp var riktigt redo och såhär i efterhand hade vi kunnat trimma vikten på packningen en del också. Efter några jobbiga dagsetapper så beslutade vi oss för att avbryta efter bara åtta dagars vandring. Det var väldigt tråkigt men kändes ändå helt ok när vi väl kom hem. Det var inget alternativ för någon av oss att fortsätta.

Mygg, satans påfund!

Jaha, vad skulle vi göra nu då? Dom sista dagarna på vandringen så pratade vi om att göra något skonsamt för kroppen. Yoga ska ju vara bra sägs det. Varför inte testa? Ingen av oss hade någon större erfarenhet av det sedan tidigare så vi såg oss som totala nybörjare. Till att börja med så hittade vi en yogastudio i Stockholm i närheten av där vi bodde. Vi körde några pass där för att få koll på vad det var. Under tiden kollade vi upp ett bra ställe att åka till för att köra yoga fokuserat och samtidigt få en härlig resa. Bali blev destinationen.

Men innan dess hann vi med att åka på roadtrip och hämta upp våra lådor med mat och utrustning som vi hade skickat ut inför vandringen. Det var en skön men lite vemodig resa eftersom vi hellre hade hämtat upp lådorna vandrandes mot Grövelsjön.

En bättre utsikt. 

Vi hyrde även en stuga i Åre under tre veckor. Det var otroligt fint och rogivande att bo där utanför turistsäsongen under hösten. Vi promenerade, sprang, vilade och tog det lugnt. Det var några av mina lugnaste veckor även om det blev ett par turer upp på Åreskutan.

Toppbestigning av Åreskutan.  

När vi kom hem från Åre så körde jag Sörmlands Ultramaraton. Jag hade sprungit väldigt lite senaste halvåret och egentligen bara fått ett par veckors träning i Åre. Loppet blev inte riktigt vad jag hade hoppats på men kanske som man kunde vänta sig. Jag gick ut för hårt och tog helt slut efter cirka tre mil. Sedan var det tjugo kilometer kamp kvar. Jag kom i mål men långt efter mina förhoppningar. Inte mycket att göra åt mer än att skratta och träna mer.

Får vatten av mitt serviceteam vid 30 km. Benen börjar vika ner sig. 

Två dagar efter loppet satt jag och Sara på Arlanda och åt middag. Vi var spända av förväntan på vad vår resa till andra sidan jorden skulle bjuda på. Vi kom fram till Seminiyak på sydvästra sidan av Bali. Det var en riktig partyturistdestination. Inte riktigt vår kopp av te. Vi hade som tur var bara bokat boende en vecka där vilket egentligen var för länge. Vi körde ett par yogapass men det var inte riktigt vad vi sökte. Åkte därför vidare till Ubud och Yoga Barn mitt på ön Bali. Vi fick inget hav längre men desto bättre yoga. Yogade på ett par veckor men kände sedan att det räckte. Då bokade vi in oss på ett riktigt yoga-retreat. Alltså som ett träningsläger typ. Retreatet var på en liten ö som heter Gili Air utanför Bali. Efter en lång och skumpig båtresa kom vi ut till vår lilla paradisö. Den var inte mer än fem kilometer i omkrets men rymde en stor mängd turister. Trots den stora mängden människor kändes det som om vi kommit till rätt ställe.

På Bali säljs bensin i gamla Absolut Vodka-flaskor. 

Under en dryg vecka körde vi yoga och meditation tillsammans med nio andra dedikerade människor. Vi var ett udda men glatt gäng som gjorde vårt bästa för att gå i vår guru Bindus fotspår. När det var klart och vi kom ut i verkligheten igen så drog vi tillbaka till Ubud och körde någon vecka till innan vi avslutade vår vistelse vid havet i Canggu.

Det blev en och annan massagebehandling. Väldigt lyxigt. 

Att komma från 30 grader varmt dygnet runt och stekande sol till den svenska senhösten med regn och mulet var en kontrast. Vi hade längtat efter frisk luft och det var en obeskrivlig känsla att få dra det första andetaget på Arlanda. Samtidigt så saknade jag enkelheten i att varje dag gå upp och köra yoga, strosa på stranden och äta otroligt god vegetarisk mat på restaurang.

Maten på Bali är verkligen något att längta tillbaka till. Himmelriket för en vegetarian. 

Vi hade pratat om att åka till Nya Zeeland även fast vi inte skulle vandra så mycket. Våra kroppar var fortfarande inte redo för några långa strapatser med tung packning. Men Sara kände att hon inte riktigt pallade med det så därför avvaktade vi lite med vad vi skulle göra. Jag hade anmält mig till ett nytt ultralopp på 100 km bara någon vecka efter vi kom hem från Bali. Det innebar att jag inte hade tränat nämnvärt den här gången heller. Vet inte riktigt hur jag tänkte men förmodligen var jag rastlös. Avslutade Baliresan med att träna 42 km på löpband på ett gym jag hittade där. Det var fruktansvärt tråkigt och gjorde ont i fötterna eftersom jag inte hade dom bästa löparskorna med mig.

Jag och Erik innan start på Tjörnarparen. 

Men datumet för loppet kom och det var bara att åka ner till Skåne och sätta igång. Jag startade loppet med att gå en kilometer och hamnade därmed sist i fältet. Intressant känsla men jag stressade inte upp mig. När jag väl började lunka på så kom jag ikapp folk ganska snabbt. Trots det så sprang jag större delen av loppet ensam i mörkret bland vildsvinen. Det var fantastiskt jobbigt att ta mig i mål mycket på grund av terrängen men kanske framförallt den bristande träningen. Pannbenet växte ett par centimeter i tjocklek i alla fall.

Bara en vecka efter Tjörnarparen, som loppet i Skåne heter, så ville jag testa ett lopp på löparbana. Jag åkte ner till Växjö och ställde mig på startlinjen för att köra så många varv jag orkade på 12 timmar. Tävlingen heter Personliga Rekordens Tävling. Drömmålet var 100 km men jag hade varit väldigt nöjd med 90 km. 80 km var någon form av mental skamgräns jag satte upp för mig själv men jag insåg att jag inte hade någon aning om vad jag skulle palla bara en vecka efter ett lopp på 100 km i skogen. Särskilt inte med den i princip obefintliga träningen jag haft under hösten och även halvåret innan dess. Efter en lång inre kamp med mitt psyke lyckades jag kämpa mig upp till 75 km. Lite missnöjd då men såhär i efterhand var det nog rätt ok ändå. Det var en ny erfarenhet att se vad kroppen pallar med.

Jättetrött och jättehungrig. Jag äter mig mätt medan dom andra går/springer varv efter varv och jag hamnar hopplöst efter. Just där och då skiter jag högaktligen i det. 

Sara hade bestämt sig för att ta det lugnt hemma och ville inte boka upp sig på någon mer resa. Hon sa helt enkelt att jag kunde göra vad jag ville kommande halvår. Oj, vad ska jag nu hitta på? I min mentala planering skulle vi ju vara på Nya Zeeland nu och antingen vandra eller bila runt. Men nu sitter jag i Stockholms gråtrista vinter och vet varken ut eller in. Jag har ju alla möjligheter i världen men samtidigt vet jag inte vad jag vill göra. Jag började med att söka ett extrajobb medan jag funderade. Fick jobb som moppebud vilket var perfekt eftersom jag tycker det är kul att köra moppe. Jobbade tre dagar i veckan och inte mer än 2-3 timmar per gång. Lagom mycket alltså.

Julafton firade vi vid ett vindskydd i Tyresta nationalpark. Där träffade vi David och Levente som kom från Ungern. Dom hade åkt ända till Sverige för att fira jul. Eller snarare slippa fira jul precis som oss. 

Vi flyttade även tillbaka till vår lägenhet som varit uthyrd. Hyresgästen hade lämpligt nog sagt upp kontraktet lagom till vi behövde flytta tillbaka. Det första vi gjorde var att bygga om vår lilla etta till en tvåa. Nu ska jag inte ta åt mig äran för det projektet. Sara stod för all planering och så hjälpte hennes pappa, bror och hennes systers kille till med det mesta av byggnationen. Jag stod för matlagning, transporter och lite spackling.

En tanke hade börjat gro att jag skulle ägna kommande halvår till att köra så många ultralopp jag pallade med. Men även hinna med ett par längre vandringar. Jag började frenetiskt googla på lopp både i Sverige och utomlands. Först ut blev Sandsjöbacka Ultratrippel. Det skulle ge mig fem poäng till kvalet för UTMB. Och med ett par lopp till på fem eller sex poäng så är jag uppe i mina femton poäng som behövs för att söka till lottningen.

Jag åkte ner till Göteborg i mitten på januari och genomled tre hårda terränglopp tre dagar i rad. Det var kul men riktigt slitigt. Det höll även på att sluta illa redan efter ett par kilometer eftersom jag klantade mig med pannlampan. Men några blåsor, nya bekantskaper och 5 kvalpoäng senare så kände jag mig ändå nöjd med helgen.

I mål efter det första av tre lopp under helgen i Göteborg. 

När jag kom hem var det bara att försöka få till så mycket träning jag orkade och hann innan jag skulle till Gran Canaria i slutet på februari. Där hade jag anmält mig till mitt tuffaste lopp hittills, Trans Gran Canaria. 125 km och över 8000 höjdmeter rakt över hela ön. Jag åkte dit tillsammans med Christian som är en annan ultralöpare och så följde även min gamle vapendragare från GIH med. Han heter också Jonathan men springer inte i onödan. Han ville helt enkelt bara åka på semester.

De tre musketörerna på charter. 

Problemet inför det här loppet var att jag var sjuk innan. Men jag ville ändå ge det en chans. Så återigen med alldeles för lite träning och dessutom med lite förkylning kvar i kroppen startade jag loppet men fick efter bara ett par timmar inse att jag inte skulle kunna ta mig i mål eftersom jag hade minst ett dygn kvar. Tråkigt men så är det ibland.

Vi fick en härlig vecka på Gran Canaria i alla fall och Christian klarade loppet. Riktigt starkt av honom och kul eftersom han året innan fick bryta på grund av sjukdom.

Efter att jag brutit loppet så hyrde jag och Jonathan bil och åkte runt längs banan och hejade på övriga löpare. Vi letade även efter Christian men lyckades missa honom hela tiden. Han kom i mål ändå. 

I mars hade jag siktat in mig på en vandringsled som heter Bergslagsleden. Den sträcker sig från Klotens friluftsområde i norr till Stenkällegården i söder. Total sträckning är drygt 28 mil. Det blev en mycket intressant vecka då jag tillbringade mer tid ensam än jag någonsin gjort tidigare. Det gick bra till slut även om snö och is höll på att spräcka min tidsplan i början. Att få röra mig framåt i naturen helt i min egen takt under så lång tid var väldigt befriande. Pausa exakt när jag vill, gå så fort eller långsamt jag vill och bara lyssna och lukta på naturen utan några andra störningsmoment. Att sedan ta bussen tillbaka och bli avsläppt på Stockholm C var en chock.

En av dom tröttare stunderna på Bergslagsleden. 

Bara en vecka efter jag kom hem från Bergslagsleden så bar det av till Spanien för att gå den välkända pilgrimsleden Camino Frances. Den startar i Saint Jean Pied de Port i södra Frankrike men bara efter ett par timmar korsar man gränsen och kommer in i Spanien. Jag är inte någe vidare religiös av mig och hade inte så stort intresse av att besöka kyrkor eller röra mig långsamt och kontemplerande. Istället var målet att utnyttja den fina organisationen på leden i form av vandrarhem och restauranger med bara ett par kilometers mellanrum. Det skulle ge mig möjlighet att satsa på en snabb tid och jag ville klara av alla 800 kilometer på 16 dagar. Det är ungefär dubbelt så fort som normalvandraren tar på sig.

Anders från Danmark, Gunnar från Sverige och jag gör oss redo för start dag 2. Men bara några timmar senare lämnade jag sniglarna bakom mig för att kunna sträcka ut i mitt eget tempo. 

Redan första dagen träffade jag två riktigt trevliga killar som hette Gunnar och Anders. Vi slog följe dag ett och två. Dom gick dock alldeles för långsamt för att jag skulle klara min utstakade tid. Därför lämnade jag dom redan vid lunch dag två. Tråkigt då jag tror att vi hade kunnat ha väldigt trevlig om vi vandrat tillsammans men nu var målet att klara av det här lite snabbare. När jag väl drog iväg ensam så var det återigen en härlig känsla att själv få bestämma takten även om naturupplevelsen inte var densamma här. Små byar, större städer, bilvägar och åkrar så långt ögat kunde nå. Det var ytterst sällan som jag inte såg någon människa. Men det är ett par hundratusen personer varje år som går den här leden och även om jag inte var där under högsäsongen så var det folk överallt. Jag träffade många människor och en del hälsade jag bara på lite kort medan andra kunde jag gå tillsammans med ett par timmar eller nästan en hel dag.

Långa raka vägar var något jag fick vänja mig vid men soluppgångarna varje morgon var underbara. Jag var alltid bland dom första iväg för att hinna göra så mycket distans som möjligt innan värmen kom. 

Jag hade hört att norra Spanien den här tiden på året kan vara väldigt regnigt men det visade sig att en värmebölja hade svept in just nu så det var 25 grader varmt eller mer och stekande sol i över en vecka. Skönt på ett sätt men fruktansvärt jobbigt också. Det var svårt att få i sig tillräckligt med vätska och på kvällarna kände jag hur solen tagit trots att jag hade heltäckande kläder, keps och solkräm.

Solkräm i all är men när man blir stekt i 10-12 timmar om dagen utan skugga så behövs riktigt solskydd. Kepsen fick därför vandra runt huvudet beroende på var det sken som starkast. 

Takten var god och jag gjorde ungefär 50 km om dagen i ca en vecka. Men sedan började det vackla lite. Inte för att jag kände mig sliten i kroppen. Den var förvånansvärt pigg. Problemet låg i fotsulorna. Jag hade ett par ganska tunna och mjuka löparskor på mig och underlaget var främst grusvägar med relativt stort grus på. Det gjorde att mina fotsulor masserades ca 11 timmar om dagen med min kroppsvikt på nära 100 kg plus ryggsäcken på 11-12 kg som belastning. Till slut var det nästan omöjligt att stå på fötterna.

En eftermiddag när jag var mycket mycket trött så träffade jag Dieter från Österrike. Han var typ lika pigg som jag. Vi kämpade på tillsammans dom sista 8 kilometerna till vandrarhemmet. 

När jag kommit till Sahagun var jag drygt halvvägs på leden. Men mina fötter var nere för räkning. I Sahagun fanns en tågstation som såg mycket lockande ut. Mitt mål efter vandringen var nämligen att ta mig till ett par kompisar som var på klätterresa i Katalonien. Helt abrupt avbröt jag min vandring eftersom jag ändå knappt kunde stå på benen. Så dagen efter rullade jag in i Lleida där Henrik hämtade mig och så åkte vi till hans och Rebeccas lägenhet dom hyrde i Talarn. Där blev det en vecka med sol, klättring, utflykter till gamla fort och god mat. Kontrasten mellan att varje dag gå/springa ca 50 km med smärta i fötterna mot att hänga vid en klippa och klättra lite med goda vänner är ganska stor. Jag gillar kontraster. Båda grejerna var härliga upplevelser men väldigt olika. Varje kväll hade jag en kvällsrutin när dom skulle lägga sin nyfödda dotter. Jag gick upp till den lokala restaurangen som hade magnifik utsikt över dalen. Där drack jag portvin och filosoferade. Det var svårt att säga att livet var dåligt i dom stunderna.

Få saker gör mig så glad som en schysst pizza. Och det hade dom här på det lokala haket. 

Men allt har ett slut och jag längtade hem till Sara också. Eftersom jag kommit tidigare till Henrik och Rebecca så kände jag att jag ville åka hem lite tidigare än planerat. Därför fick jag betala ganska mycket för att få en flygbiljett hem en vecka tidigare. Men det var det värt tyckte jag.

Henrik säkrar mig medan jag på skakiga och ovana ben kravlar mig upp på klippan. 

Jag och Sara hade pratat om att skaffa en hund. Och nu hade vi hittat en kennel som hade valpar av den ras vi ville ha. Kenneln ligger i närheten av Varberg så vi hyrde en bil och körde ner dit för att titta på valpen vi funderade på att köpa. Det var ett bra besök på en välskött kennel. Det slutade med att vi bokade valpen och bestämde att vi skulle hämta den ett par veckor senare då den fyllt 8 veckor. Sedan åkte vi vidare med bilen och körde längs med kusten i södra Sverige. Bland annat så kollade vi på lite platser jag och Micke paddlat förbi året innan. Konstigt att vara tillbaka och se dom från land. Vi avslutade vår roadtrip med att åka och hälsa på min gamle vän Erik och hans fru och barn som flyttat till Kalmar nyligen. Det var kul att ses och se hur dom hade det. Dom verkade stortrivas.

Otto 5 veckor gammal. 

Den 25 maj så åkte vi återigen ner till Varberg och hämtade vår nya familjemedlem. Den dansk-svenska gårdshunden Otto. Sedan dess har inget varit sig likt. Till att börja med så blev nattsömnen minst sagt störd eftersom vi gärna ville att han skulle bli rumsren så fort som möjligt. Det innebar att vi behövde gå ut två till tre gånger varje natt i början. Men vi tycker att det gick bra för vi kunde ganska snabbt minska ner antalet promenader per dag. I början gick vi ut säkert 15-20 gånger om dagen men var snart nere på 10-12 och så har det fortsatt till att nu vara ganska normalt med 5-7 gånger om dagen.

Det är ju svårt att inte tycka det är lite mysigt :-) 

Men jag var inte riktigt färdig med mina ultramaraton än. Nästa lopp gick av stapeln vid Höga Kusten. Jag åkte upp tillsammans med Brian. Han hade oturen att ha varit lite sjuk innan och det visade sig tyvärr på loppet då han fick bryta precis som jag själv fått göra på Gran Canaria. Själv kämpade jag mig igenom även om det satt långt inne. Jag fick brottas med vätskebrist framförallt. Men den här gången hade jag faktiskt tränat en del innan och det kändes i benen då dom ändå orkade springa ända till slutet. Jag lyckades få till en riktigt bra slutspurt på 5 kilometer då jag verkligen hämtade in tid. Det var skönt. Daniel som också är en gammal ultralöparvän mötte upp mig i mål och körde mig tillbaka till vandrarhemmet. Daniel själv hade också behövt bryta loppet på grund av sjukdom. Eftersom Brian behövt bryta loppet ganska tidigt så ville han åka hem dagen innan också. Men jag hade tur och träffade på en kille under loppet som också bor i Sollentuna. Så jag och Janne sprang en stor del av loppet tillsammans innan även han behövde bryta på grund av ett dåligt knä. Dagen efter så kom han och hämtade mig och så åkte vi hem tillsammans.

Jag och Janne pausar vid Skuleberget. Ca 50 km avklarade och bara 80 kvar. 

Nu började det verkligen kännas att mitt lediga år led mot sitt slut. Trots att jag hade typ två normala semestrar kvar. Men det är väl så det funkar. På en vanlig semester så brukar det ta en vecka att varva ner, sedan har man semester i två-tre veckor och så går sista veckan åt att varva upp inför jobbet igen. Jag gjorde samma mentala resa men med längre tidsperspektiv.

Men än var det inte slut som sagt. Jag, Sara och Otto åkte på bilsemester. Eftersom Otto är valp så får han inte gå så långt. Därför var vandringssemester uteslutet. Men åka bil, sova i tält och gå kortare promenader var ju inga problem och i Norge finns hur mycket som helst att se även från vägen. Därför styrde vi västerut och hade ett par fina veckor på dom norska vägarna. Otto fick prova på tältlivet och tyckte väl att det var ganska kallt till en början trots att han hade en egen sovsäck och allt. Men efter någon vecka hade han kommit in i det och gillade faktiskt att ligga och gosa i tältet.

Otto i sin egen sovsäck. 

Denna resa avslutades med att vi åkte till Abisko och tog in på fjällstationen där. Det var skönt att ha ett rum att sprida ut oss i efter ett par veckor i tält. Från Abisko åkte jag till Nikkaluokta för att köra mitt sista ultramaraton under min ledighet. Mitt favoritlopp heter Swedish Alpine Ultra och detta var tredje gången jag stod på startlinjen. Jag kände mig redo för att göra mitt bästa resultat hittills och satte av i bra fart. Tyvärr missbedömde jag värmen och min förmåga lite vilket resulterade i vätskebrist efter några timmar och det tog ett bra tag att återhämta. Jag kom i mål men inte alls på den tid jag velat. Min kompis Erik körde också loppet och det var hans längsta hittills. Han är alltid löpstark och hade ju inga problem att ta sig in på en sjundeplats. Imponerande tycker jag. När loppet var över och vi sagt adjö till alla glada löparsjälar och supporters så var det bara att packa in sig i bilen för hemresa.

Hela startfältet inför Swedish Alpine Ultra. 

Den sista veckan innan jag började jobba så var jag faktiskt lite sugen på att komma igång. Det har varit helt otroligt skönt och lyxigt att vara ledig så länge och bara kunna göra precis vad jag vill. Men det är också rätt skönt att ha någon sorts fast punkt och veta vad jag ska göra på dagarna. Som vanligt är det väl kontrasterna som ger spänning i livet.

Jag har av många fått frågan vad som varit allra bäst under året. Som jag ser det är det två olika kategorier på det. Vilken är den allra bästa upplevelsen eller händelsen? Svårt tycker jag. Det känns kul att ha kört alla ultramaraton, ensamheten på Bergslagsleden var speciell och Baliresan kommer jag alltid komma ihåg. Mitt och Saras försök på Gröna Bandet var på sitt sätt och också väldigt bra även om vi tvingades bryta. Att åka till Spanien och försöka mig på en snabbvandring för att sedan åka och klättra med vänner är också något jag kommer minnas. Otto är ju såklart en frisk fläkt i livet och kommer vara det i runt 15 år till. Men om jag bara ska välja en sak så blir det nog Havspaddlarnas Blå Band. Det var det jag siktat på allra längst och det som initierade ledigheten från början. Där kände jag också att jag under en längre tid verkligen fick kämpa och det var inte helt självklart att vi skulle komma i mål.

Den andra saken som det lediga året gett mig är förmånen att få tid till att bara vara. Att inte ha något jag måste göra varje vecka. Det gjorde att det i alla fall för oss fanns mer tid för att prata och bara ta det lugnt. Normalt sett har vi saker som måste göras varje vecka plus att vi har saker vi vill göra. Att klämma in dom saker vi vill göra mellan sömn, städning, matlagning, jobb etc. blir ett pussel. Ett pussel som kan kännas stressande.

Detta har gjort att vi nu när jag börjat jobba igen försöker att planera in mer ledig tid i schemat. För om den lediga tiden inte planeras in är det stor risk att den inte blir av. Och den lediga tiden ger lugn och möjlighet för eftertanke vilket kan vara välbehövligt för att känna efter hur man egentligen mår och om något behöver ändras. Vad har jag i mitt liv som jag mår bra av och vad vill jag göra mig av med? När dagarna och veckorna bara rullar på utan några lugna stunder så kan det vara svårt att sätta stopp innan det är försent. Det är nog den största lärdomen under året.

Tid för att bara vara är otroligt värdefullt och något som borde planeras in oftare. 

Många har också frågat hur jag har haft råd att vara ledig så länge. Om jag vunnit på lotto eller liknande. Nej det har jag inte. Hemligheten ligger i sparade pengar. Men kostar det inte jättemycket att vara ledig så länge? Jo ganska. Hur har du kunnat spara ihop så mycket då? Jag vet inte exakt hur mycket alla dom 15 lediga månaderna kostade men en grov gissning är ca 225 000 kr = 15 000 kr/månad. Det täcker då in boendekostnader, mat, resor och allt annat som kostar pengar i livet.

Men hur sparar man ihop det kan man då undra. Enkel matematik säger att om jag sparar 0 % av månadslönen kan jag vara ledig 0 månader. Om jag sparar 50 % av månadslönen kan jag vara ledig 1 månad. Om jag då sparar 50 % av månadslönen i 15 månader kan jag vara ledig i 15 månader förutsatt att jag har samma omkostnader när jag är ledig som när jag jobbar. Och utifrån det kan man göra sin egen modell. Kan jag t ex bara spara 10 % så behöver jag jobba i 9 månader för att vara ledig i 1 månad.

Om du vill vara ledig en längre period så kan du fundera på hur mycket du tror att du behöver varje månad. Ska du som vi bo mycket i tält och äta egen färdigtorkad mat så kostar det gissningsvis mindre än om du ska sitta vid roulettbordet på Caesars Palace i Las Vegas. När du klurat ut hur mycket pengar du behöver så är det bara att fundera på hur mycket du kan spara varje månad. Sedan tar du totalsumman och delar den på den summan du kan spara varje månad. Då får du tiden det tar att spara ihop pengarna. Under tiden kan du fundera på hur du ska få din arbetsgivare att ge dig ledigt :-)

T ex 200 000 kr totalt / 5000 kr sparande per månad = 40 månader = 3 år och 4 månader. Det låter ju som om det tar jättelång tid att spara ihop. Men tänk på hur kort tid det känns om du ser tillbaka samma tid. Då känns det som igår tycker jag i alla fall.

Har det varit värt att vara ledig så länge? Utan tvekan. Blev allt som tänkt? Nej, ganska lite faktiskt. Är jag besviken på att jag inte klarade av Sverige runt, Camino Frances, Trans Gran Canaria och att vi inte ens kom till Nya Zeeland? Både ja och nej.

Jag gillar utmaningar och som jag ser det så är det inte en utmaning om jag på förhand vet att jag klarar det. Det finns en tillfredsställelse i att klara av en utmaning och det finns en läroprocess i att inte klara av utmaningar. Om jag gjort allt jag kunnat för att klara av det men det ändå inte går så får jag fundera på varför det inte gick. Var det inre eller yttre faktorer som påverkade? Om jag inte klarar en utmaning men känner att jag inte gett allt så kan jag lära mig något även av det. Det hade såklart varit roligare att klara av alla saker jag företagit mig men om jag klarar alla mål jag sätter upp så har jag för lågt ställda mål.

Vad händer nu då? Back to work! Nu har jag jobbat drygt en månad och det känns bra. Om jag skulle välja så är jag väl kanske hellre ledig men jag har ett så roligt jobb så det gör inte så mycket att jobba heller. En sak som också känns bra är att få lön igen. I slutet av ledigheten så fanns det inte så många kronor kvar på kontot. Men det var ju i och för sig självvalt. Jag hade ju kunnat sitta hemma och äta gröt varenda dag, det hade också varit en utmaning.

Årets bästa: Att ledigheten blev av. 

/Jonathan

Målgång på Virtakari Udde efter paddling längs hela kusten. Tänk att inte behöva sitta i en kajak i 8 timmar i morgon. 

SARAS UTVÄRDERING - VÅRT LEDIGA ÅR

 
Egentligen går det lediga året för min del att summera i en mening - Det blev inte alls som det var tänkt. Gröna bandet-vandringen som jag sett så mycket fram emot tog slut efter bara 8 dagar p.g.a. skador. Efter lite rehab och naprapatbesök hemma blev det en 6 veckors yogaresa till Bali och Gili-öarna. Den gjorde gott för både kropp och knopp men fick mig också att inse att jag är för sjuk i utmattningssyndrom för att kunna fullfölja de fortsatta planerna vi gjort för vårt lediga år tillsammans. Det kändes lite som att min del i det här "Vårt lediga år-äventyret" var över när vi kom hem från Bali. Det är alltid jobbigt när man tvingas inse sina begränsningar och inte kan följa sina drömmar (åtminstone inte för stunden).
 
Jag och Jonathan pratade mycket om hur vi nu skulle gå vidare och beslutade att han skulle köra på med sitt lediga år och fokusera på roliga löparäventyr som han ville genomföra. När jag nu ser tillbaka på det beslut vi tog i november förra året var det helt rätt. Jag är sjuk och behöver vila och Jonathan har haft energi och kunnat resa på egen hand. Men ett år har många dagar och vi har ändå haft en massa tid tillsammans. Vissa dagar mår jag bättre än andra och nu när Jonathan varit ledig har vi kunnat utnyttja den tiden tillsammans maximalt. Att spendera mycket tid ihop utan att ha några egentliga måsten gör att samtalen och diskussionerna oss emellan blivit annorlunda.
 
Vi pratar mer om drömmar, spånar på om framtiden, leker med olika tankar och scenarios om hur vi skulle kunna välja att leva våra liv framöver. Alla de här samtalen har också gjort det lättare för mig att inte deppa ihop i det tillstånd jag nu befinner mig i. Jag har nu varit sjukskriven 100 % i 2 år och 8 månader. Efter ett besök hos läkaren i förra veckan fick jag svarat att "Nu har vi försökt med allt men du är fortfarande för sjuk för rehabilitering". Troligen måste jag vänta ytterligare ett år till innan jag kan tillgodogöra mig rehabilitering och någon stressmottagning vill ta emot mig. "Förbered dig på att det kommer ta flera år till innan du är frisk" är inte så kul att höra men jag börjar inse att det nog är sanningen.
 
Att vi valde att skaffa vår hund Otto känns för mig som en bra motivation i tillfrisknandet. Nu när Jonathan börjar jobba kommer jag att ha sällskap på dagarna och jag kommer även att ta mig ut på fler promenad vilket jag vet kommer gör både mig och Otto gott. 
 
Slutorden för mitt lediga år, eller för försöket till ett ledigt år, får bli att jag inte ångrar någonting. Man lär sig inget nytt om man inte vågar prova nya saker. Jag lärde mig att jag inte var redo än för allt det jag vill göra. Men än ska jag inte dö så det finns gott om tid och idéer kvar för nya lediga år framöver.
 
Årets bästa: Att ha tid till att tänka och reflektera över livet. Att låta tankar ta tid att gro är något som de flesta av oss inte har tid med i dagens stressiga samhälle. Det är just därför det är så viktigt att ta långledigt. För det går att göra! Kliv ur bubblan och hoppa av ekorrhjulet. Ta en ordentligt titt på hur vi själva levt fram tills nu och hur andra människor runtomkring oss lever. Det här kan bli en smärre chock. Har vi verkligen valt det liv som vi helst vill leva? Eller gör vi bara det andra gör och det som förväntas av oss? DET tål att tänkas på.
/Sara
 
Kändes helt okej att spendera dagarna på Gili Air förra vintern när det var snökaos hemma i Sverige. 

DAG 445-457: DE SISTA LEDIGA DAGARNA

Under året som gått har det nästan kännts som att de här dagarna aldrig skulle komma... De sista dagarna på vårt lediga år. Men nu är de här och vi har i veckan bland annat besökt Rosersbergs hundpark som ligger precis bredvid Rosersbergs slott. Här flög Otto fram trots supervarmt väder och lekte med hundar i alla olika storlekar.
 
 
Lite senare i veckan tog Jonathan och Otto en sväng till hundöarna på Drottningholm. Ett trevligt ställe med vackra omgivningar. Till helgen tog vi oss ut till min släkts landstället på Ingarö för lite blåbärsplockning. Otto var en hejare på att plocka blåbär även om alla hamnade i hans mun. Han passade även på att välta min pappas hink med blåbär så att han fick sig en rejäl blåbärsmåltid.
 
 
Det mesta av tiden kretsar nu kring Otto som växer så det knakar. Han har nu blivit 4 månader gammal och vägde imorse in på 6,4 kg. Han börjar bli en stor kille nu och har till och med börjat tappa några tänder.
 
"Ta bilden och ge mig godisen då!"

Periodens bästa: Att se Otto så glad i hundparken.

/Sara