DET REGNAR...

Ligger nu i tältet och lyssnar på regnet. 


Resan ner gick galant med min far Göran som chaufför. Han lämnade av oss i regnet och skrockade lite när han satte sig i bilen och åkte iväg. 

Men vi härdade ut och fick en liten lucka i regnet på ett par timmar. Provpackade lite och kollade på en bäver(?) som simmade över vattnet. 


I morgon är det dags. Ett par års planering ska nu sjösättas. 

Dagens bästa: Att vara på väg :-) 

/Jonathan 

SISTA SKÄLVANDE ARBETSTIMMARNA

Idag jobbade jag sista dagen innan det är dags att dra iväg på lördag. Det är i alla fall nästan sant. Jag kommer sitta någon timme hemma i morgon också. Men det var sista dagen jag var på plats så att säga. 
 
Jonatan var där och vi gick igenom det sista med överlämningen och nu känner jag mig trygg med att han kommer klara av det hela galant.
 
Erik var också där ett tag men han snackade mest med Sara som kom förbi. På det stora hela en bra sista dag. Innan jag och Sara gick kollade vi en stund på barnen som tränade första passet. 
 
Vemodigt men också skönt. Jag vill ju resa iväg men jag kommer samtidigt sakna alla medlemmar i kampsportsklubben där jag har jobbat och tränat sedan 1988. Men en längre semester på 15 månader ska jag nu njuta av.
 
Igår höll jag dom sista träningarna. Många av barnen hade ritat teckningar och den finaste fick jag nog från Molly. En sverigekarta så jag hittar rätt :-) 
 
 
Jag fick även en del presenter i form av choklad, tandlagningspasta, vin, armband, uppblåsbar kudde och lite annat smått och gott.
 
Tack för allt alla härliga medlemmar i Sollentuna Kampidrottsförening. Vi syns om ett tag igen.
 
Några bilder från kvällen. 
 
 
Småkidsen kör ryggsäcksleken, surfing och gladiatorerna. 
 
 
Barnen och ungdomarna fick sig en svängom också. Och till sist står jag där ensam, trött och glad efter en helkväll i klubben. Bara jag och min presentpåse kvar. Nöjd åker jag hemåt. 
 
/Jonathan 

ETT HELT SJUKHUS ELLER RÄCKER DET MED PLÅSTER OCH EN KRAM?

Det är en fin avvägning när det gäller första hjälpen ute i fält. Precis som med allt annat vi ska ha med oss gäller det att fundera på vad som verkligen är värt att bära på. 
 
Vårt sjukvårdskit nedpackat i en 4 liters drybag. Något större (814 g + (250 g)) än vi tänkt oss men den rymmer mycket. 
 
Om olyckan är framme och blodet sprutar, medvetandet sviktar, smärtan är olidlig osv. Ja då hade vi gärna haft ett mindre sjukhus med möjlighet till operation, effektiv smärtlindring och blodtransfusioner. Men nu får vi nöja oss med lite enklare grejer för att det ändå ska vara hanterbart men effektivt. Många tycker säkert att det är för mycket ändå. Sjukvårdsväskan landade på 814 g totalt + 250 g för övriga mediciner mot allergier (Jonathan) och epilepsi (Sara). Vi känner oss nöjda och anser att vi kan hantera en hel del utan att behöva slå på stora trumman och ringa efter helikopter. 
 
En del av innehållet i vår tycka-synd-om-oss-själva-väska. (Gasbindan lämnade vi tillslut hemma och saxen byttes ut mot en lättare variant).
 
 
Räddningsfilten kommer endast att få följa med på paddlingen då det inte känns som lika stor risk för nedkylning under vandringen. Blir vi kalla då slår vi upp tältet, bäddar ner oss i sovsäckarna och kokar te. På vandringen tillkommer även antiepileptika till Sara.
 
Målet är som alltid att vara väl förberedd men att inte behöva använda något av det vi har med. Med god planering och aktiv riskbedömning så kommer vi att kunna undvika det mesta. Det gäller ju också att veta hur vi ska använda allt det vi har med oss. 
 
Vi vill även rikta ett stort tack till Dr Anders som är vår jourhavande läkare under alla våra äventyr det här året. Han har lovat att svara på alla frågor vi kan tänkas ha om både stort och smått. 
 
/Jonathan