DAG 419-426: MIDSOMMAR

Plats: Ingarö
Väder: Sol, moln och några droppar regn
 
Stack iväg ut till Ingarö och mina farföräldrars landställe för att fira midsommar men stora tjocka släkten. Det var första gången som Otto skulle få träffa så många människor samtidigt så vi var lite fundersamma på hur det skulle gå. Vi åkte ut på torsdagen för att vi tänkte att han först skulle få vänja sig vid den nya miljön innan alla människor skulle komma på fredagen. Men riktigt så blev det inte.
 
För på torsdagskvällen kom ungefär hälften av midsommarfirarna ut vilket motsvarade ca 10 personer. så inklusive mig, Jonathan, farmor och farfar blev vi 14 stycken första kvällen. Otto var uppvarvad till tusen och kunde inte slappna av för fem öre. Hur skulle han kunna göra det när det fanns så mycket nya ljud och många roliga människor att hälsa på?
 
Vi förstod ju att folk skulle vilja hälsa och leka med Otto, han är ju en supersöt och glad valp, men att det skulle vara så svårt för andra att förstå att han ibland behöver vara ifred hade vi inte räknat med. Den första dagen och natten blev således jobbig för oss alla tre. När sedan fredagen kom och Otto var trött efter att ha vilat alldeles för lite dagen innan gick saker och ting lite bättre. Nu kunde han till och med sova i soffan när det satt 10 personer och babblade runtomkring honom.
 
Husse vann såpbubblor när vi lekte midsommarlekar. 
 
Nästa helg ska vi iväg på tältsemester så vi övningstältade med Otto under midsommarhelgen.
 
I veckan har vi haft fullt upp men att ordna inför bilsemestern som kommer gå genom Norge och upp mot Nikkaluokta/Abisko där Jonathan ska springa Swedish Alpine Ultra om två veckor. Exakt färdväg är inte satt än men det löser sig nog längs vägen.
 
I veckan har Otto fått en bästa hundkompis. I grannhuset bor en 1-årig Shiba som heter Sansa. Det klickade direkt och nu leker de nästan varje dag ute på gräsmattan.
 
Lek med Sansa.
 
Periodens bästa: Att Otto nu lärt sig att slappna av i en stimmig miljö och att han fått sig en bästa hundkompis.
 
/Sara
 
I veckan har Otto fått sin nya hundbur som han ska ha i bilen. Den ville han testa på en gång!
 
Första åkturen gick okej. Lite gnäll i början över att behöva sitta ensam i bagageutrymmet men sen somnade han efter ett tag. 

DAG 415-418: VETERINÄRBESÖK

Tiden går så fort och nu har det gått 4 veckor sedan vi fick hem Otto. Idag har han således blivit 12 veckor gammal och det "firade" vi med att åka till veterinären för att ta hans andra vaccinationssputa. 
 
Alla valpar bör, enligt Svenska kennelklubbens rekommendationer, vaccineras mot såväl parvo som valpsjuka och smittsam leverinflammation (HCC) genom en trippelvaccination. Otto fick sin första spruta precis innan vi hämtade honom från kenneln och nu vid 12 veckors ålder var det dags för spruta två. Vi tog också vaccin för kennelhosta. När han fyller 1 år kommer han att få ta sin tredje spruta.
 
Efter veterinärbesöket tog Otto en tupplur ihop med Kanin.
 
Efter veterinärbesöket bar det av hemåt för att packa iordning inför midsommar och sedan styra kosan mot landstället ute på Ingarö.
 
Glad midsommar önskar Otto!
 
Periodens bästa: Att veterinärbesöket gick så smidigt. 
 
/Sara
 
I veckan har Jonatha och Otto åkt pendeltåg för första gången. Det gick galant!
 
Soffhäng med stil 😎
 
Sedan Otto blev en del av familjen tar morgonrutinerna lite längre tid...

DAG 412-414: NÄSTAN FÖRST I MÅL PÅ HIGH COAST ULTRA 129 KM!!!

Plats: Örnsköldsvik/Skule vid Höga Kustenbron
Distans: 129 km
 
Brian kom och hämtade mig på fredag eftermiddag. Vi körde upp till Nordviks vandrarhem några kilometer norr om Höga Kustenbron. Där träffade vi bland annat Jonas och Daniel som jag kände sen tidigare och som också skulle springa loppet. Jag installerade mig på mitt rum som var enkelt men fräscht.
 
Försökte sova någon timme innan det var dags att byta om och åka med bussen till starten. Det gick inget vidare. Men jag fick lite vila i alla fall. Jag duschade och borstade tänderna innan vi åkte iväg mot starten. Det är lustigt hur hjärnan är van vid rutiner. När jag gjort det så kände jag att kroppen börjar förbereda sig för läggdags. Synd bara att jag har minst ett dygn innan jag är tillbaka på rummet och faktiskt får lägga mig ner och sova.
 
Bussen kör oss till Örnsköldsvik. Nummerlappsutdelning och genomgång av tävlingsledaren innan start klaras av. Sedan går alla 68 deltagare i samlad tropp ner till torget. Vi väntade oss ett stort publikhav som skulle vinka av oss men vi möts av en polisbil och fyra fyllon utanför O'learys. I övrigt är stan helt öde. En bättre fredagskväll i Ö-vik alltså.

 
Starten går kl 00:00 natten mot lördag och jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt. Eller det hade jag bestämt redan innan men det är bra att påminna sig själv igen vad man ska göra så man inte riskerar att dras med i början. Det är kul med en bra tid men det är viktigare att klara loppet. Dessutom så går ultradevisen enligt följande: Slow is smooth and smooth is fast. Alltså kommer ett lugnt och jämt tempo kommer i slutändan att vara snabbare än att rusa i början och sedan inte orka mer. Jag, Brian och Daniel håller ihop till en början. Både Brian och Daniel är lite sjuka men vill ändå se om det går. Jag känner mig stark. Terrängen är väldigt varierande. Ibland är vi ute på grusvägar och även asfaltsvägar för att kort senare vara inne i skogen med mycket rötter och stenar. Det går även mycket uppför och nedför. Totalt har loppet ca 3400 positiva höjdmeter.

Daniel och Brian gör sig redo för start. 
 
Start i ett öde Ö-vik. 

Vi träffar en kille i spåret som heter Janne. Han är också från Sollentuna. Det visar sig att han och Brian bor väldigt nära varandra. Vi springer bredvid varandra och småpratar om lite allt möjligt. Mest om hur jobbigt det kommer att bli. Min mage är inte riktigt med mig under det här loppet. Totalt blir det sex stycken toabesök. Det är bland annat sådant spännade som vi pratar om ute i spåret under långa lopp. En del har nästan alltid problem med magen medan jag brukar klara mig bra. Men inte den här gången alltså. Så jag hoppar in i skogen för en paus medan dom andra fortsätter. En stund senare är jag ifatt dom igen. Det visar sig att både Brian och Daniel bestämt sig för att bryta. Tråkigt men så är det ju ibland. Det var inte länge sedan jag själv åkte ända till Gran Canaria och fick kliva av.

 
 
Jag försöker även samla kvalpoäng till det stora loppet UTMB. Då behöver jag 15 poäng från maximalt tre lopp. I januari fick jag 5 poäng för Sandsjöbacka ultratrippel men missade alltså 6 poäng på Gran Canaria. Annars hade jag varit klar vid det här laget eftersom jag nu får 5 poäng för helgens lopp. Om en månad springer jag Swedish Alpine Ultra men för det får jag bara 4 poäng. Tur att jag även anmält mig till Kullamannen Ultra då så jag har chans att samla ihop dom sista poängen.
 
Åter till helgen. Vid första matstationen efter 30 kilometer så äter jag min beskärda del av chips medan jag tar farväl av Daniel och Brian. Jag ser även till att fixa skjuts hem på söndag då Janne är i stationen samtidigt som oss. Eftersom Brian bryter så tidigt på loppet så vill han åka hem redan på lördagen vilket är förståeligt eftersom han har sina föräldrar på besök från USA. Men Janne har plats i sin bil och vi bor ju nära varandra. 

Sedan kör jag vidare. Det blir en del ensamlöpning någon mil vilket är skönt. Efter ett tag så börjar jag må riktigt illa. Jag tolkar det som vätskebrist. Det har varit varmt under natten och jag har försökt att dricka mycket. Mer än jag egentligen velat. Jag har även ätit salttabletter och fyllt på med annan energi. Det finns inget annat val än att dra ner ordentligt på tempot. Jag och Janne kör tillsammans. Jag dricker så mycket jag bara kan och äter ännu mer salt. Nu börjar solen stiga och värmen tilltar. 

Mår lite illa kan man säga...

Slottdalsskrevan som ibland påstås ha använts vid inspelningen till Ronja Rövardotter. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte. 
 
Till slut är vi framme vid Skuleberget som är matstation nummer 2 efter 54 kilometer. Jag mår inte lika illa längre men det är för tidigt att blåsa faran över. Vi tar en lite längre paus och jag sänker minst 1 liter cola, en macka, mycket chips och apelsin. Normalt sett så försöker jag att inte sitta ner och pausa under lopp utan bara stå och äta och dricka snabbt. Men under rådande hälsostatus så behövde jag en lite längre rast för att återställa energi- och vätskebalansen. Vi frågade funktionärerna hur många som låg efter oss och fick svaret 19 stycken. Inte alltför illa ändå tyckte jag. Jag träffar även Staffan som är en annan gammal ultravän. Han väntar på starten för den kortare distansen 75 kilometer. Han tycker jag ser pigg ut. Tur att man kan lura någon i alla fall. 

Jag och Janne är fortfarande hyfsat pigga efter 54 km och mitt illamående börjar avta. 

Jag och Janne drar iväg vid kl 8:50 tio minuter innan Staffan och dom andra startar. Men det dröjer inte lång tid innan dom första är ikapp oss. Vi har ju redan avverkat en bra bit och dom är fräscha, utvilade och sugna på seger hela bunten. Kul att se tätklungan i alla fall. Det brukar jag inte göra så ofta. 

Ledarna i 75-kilometersklassen.
 
Vi springer ensamma länge och ser ingen varken före eller efter oss. Jag börjar känna mig bättre efter ett par mil och drar på lite snabbare. Janne har börjat få ont i sitt ena knä. Gammalt skit som kommer ibland. Han saknar tydligen brosk i vänster knä. Vid nästa vattenstation tar jag några minuter vila. Jag inser att om jag ska orka detta så är det ingen idé att hetsa på för mycket. Kvalpoängen till UTMB är viktigare än tiden på det här loppet. Janne kommer ikapp och säger att han bara kommer köra till nästa matstation där han kan få skjuts tillbaka. Hans knä pallar inte mer den här gången. Det är bättre att vila nu och kunna köra nästa lopp istället. Jag kör på ensam igen men det är bara 5 kilometer till stationen. 


Fina vyer dyker upp titt som tätt. 
 
Det var dom värsta 5 kilometerna på hela loppet. Varmt, brant, stenar, rötter och så avslutas det med att man måste springa 500 meter i fel riktning för att komma till stationen. Men alla måste in där för att registrera sig så det är väl rättvist. Väl där sätter jag mig ner igen. Nu är jag riktigt hungrig och törstig. Sänker en vegokorv med bröd, potatismos dränkt i senap och ketchup, bullar, kakor, kexchoklad och chips. På några minuter har jag säkert fått i mig 1500 kcal om inte mer. Jag blev proppmätt men visste att energin skulle behövas. Janne kommer ifatt igen och tar ett par korvar med bröd och en öl. Han ser nöjd ut trots allt. Vi frågar hur många som är bakom igen och får då reda på att det bara är 2 stycken. Resten har brutit loppet. Den ena kommer in till stationen när jag ska dra iväg. På väg upp mot leden igen så möter jag den sista. Han ser glad men trött ut. 
 
Jag kör på i min ensamhet och passerar en kille ganska snabbt. Ser ingen på mycket länge men när jag kommer till nästa vattenstation så kommer han jag passerade ifatt igen. Jag är klar och sticker iväg. Färden går fortfarande omväxlande i skog, längs vattnet och på vägar. Upp och ner hela tiden. Det suger i benen och jag börjar få lite skav mellan låren och skinkorna. Inget farligt men lite irriterande. Fötterna är helt ok men jag känner en tillstymmelse till blåsor under främre trampdynorna. Inget jag kommer behöva göra något åt under loppet i alla fall. Jag är mycket glad att mina fötter klarar löpning så pass bra. Det är ganska individuellt vilken del av kroppen som tar mest stryk. En del får blåsor efter bara några kilometer medan andra får skav mellan låren eller i armhålorna. Själv smörjer jag in fötterna, underredet och armhålorna kopiöst mycket med ringblomssalva medan andra föredrar sportslick, vaselin eller något annat. Alla har sina egna tips och tricks för att lindra smärtan så mycket som möjligt. 

En vattenstation i all sin anspråkslöshet. Obemannad och enkel. 
 
Varje gång jag stannar till så kommer killen efter mig ifatt. Det verkar som om jag är snabbare än honom men tar längre pauser. Vid en vattenstation så kommer en gubbe ut och frågar lite om loppet. Undrar varför man håller på, om det gör ont, hur lång tid det tar osv. Jag svarar så gott jag kan men det brukar vara svårt att nå fram till sådana som knappt ens orkar gå till brevlådan för att hämta posten. Han avslutar med att säga att hans grabb ska skjuta lite hagelbössa. Han ville bara varna så vi inte blir rädda. Det var ju trevligt. Nu kanske det blir lite fart på oss. 

Jag fortsätter framåt och brottas med dom dåliga tankarna. Jag skiter i det här, om det här är så jobbigt hur ska jag då orka med UTMB som tar mycket längre tid, då är det ju ingen idé att köra klart eftersom jag ändå inte behöver poängen. Sådär håller jag på. Jag vet ju om att det blir så men ändå blir jag irriterad. Det är klart som fan att jag inte tänker bryta. Jag har ju inte sprungit 100 km för att sedan skita i dom sista 29. Det är ju mindre än ett Lidingölopp kvar. Hur svårt kan det vara? 
 
Kommer till sista matstationen. Där står två gubbar som blir överlyckliga över att det kommer någon som dom kan prata hål i huvudet på. Jag är tämligen trött vid det här laget både i huvudet och kroppen. Det är väl förmodligen deras taktik. Prata på så den stackarn inte somnar. Jag äter macka, bullar och chips. Dricker blåbärssoppa och cola. Får höra att vinnaren fullkomligt krossade banrekordet med 33 minuter och sprang in på 13:26 timmar. Hon hade kommit till deras station och sett ut som om hon var ute på en liten vanlig träningsrunda. Hur pigg som helst. Mycket imponerande. Hon heter Johanna och är tydligen orienterare. Dom vet ju hur man springer i skogen. 
 
Jag fastnar återigen alldeles för länge i stationen. Får höra att det bara är en bakom mig nu. Den sista personen bröt också. Så då är det jag mot han som kommer ikapp mig hela tiden. Jag bestämmer mig för kortare pauser nu. Vem vet vad han kan få för superkrafter på slutet. Jag har aldrig kommit sist i mål och tänker inte göra det nu heller. 
 
Kämpar på. Det är allt jag kommer ihåg. Om du sprungit ultra någon gång förut eller om du gjort något liknande under lång tid så vet du hur det känns. Man bara maler på. Det är egentligen inte så mycket som funkar i kroppen längre, den bara gör samma sak som den gjort alldeles för länge redan. Börjar man känna efter för mycket så skulle man bara lägga sig ner och ringa efter skjuts. 

Första skymten av Höga Kusten. Skönt att se målet även om det är ca 10 km kvar. 
 
Efter en evighet så ser jag helt plötsligt två personer framför mig. Det är två grabbar som stack ifrån den sista matstationen 45 minuter före mig. Jag har alltså lyckats hämta in dom. Eller snarare är det väl dom som sackat efter så pass att jag kommit ifatt med mitt jämna malande tempo. Det är 5 kilometer kvar till mål nu och jag ser att jag har en chans att komma under 24 timmar. Inte för att det spelar någon roll för någon egentligen. Men det är ändå kul att satsa på något när man kan. Jag ökar och börjar köra något som faktiskt kan kallas löpning. Joggar förbi dom och får några hejarop på vägen. Dom har ingen ambition att ta upp någon jakt. Vid 4 kilometer kvar så ligger sista vattenstationen. Egentligen borde jag inte stanna men jag har slut på vatten och är törstig. Jag tänker att det ändå är så pass långt kvar att det kan göra skillnad om jag dricker lite. Tar tre snabba klunkar men struntar i att fylla på vattenblåsan på ryggen. 
 
Kör på igen allt vad jag orkar men utan att ta ut mig. Det är ändå 4 kilometer kvar. Sedan 3 och 2. Jag håller fortfarande tempot. Med en kilometer kvar så kommer man in i terrängen igen från vägen. Det går lite upp och ner och Brian varnade mig för sista backen som är tvärbrant och 300 meter lång. Jag har tid på mig ser jag på klockan men vågar inte slappna av. Kör på så mycket jag orkar. Jag skulle gissa att någon som såg mig utifrån skulle undra varför jag sprang så konstigt och långsamt. Själv tycker jag att jag rör mig som en gasell. 
 
När jag tycker att det borde vara 300 meter kvar och backen ska starta så kommer en skylt som säger 500 meter till mål. Shit också! Jag inser att dom inte lagt målet exakt som Höga Kustenleden går utan att själva målgången ligger uppe vid hotellet bredvid Höga Kustenbron. Det innebär att den sista kilometern egentligen är typ 1200 meter. Inget att göra åt. Jag gräver så djupt jag kan för att hitta lite energi. Trycker på uppför backen men måste gå några tiotal meter då det är för brant. Satsar allt när jag ser toppen och hör lite hejarop. Spurtar värre än Usain Bolt in i mål och frågar efter tiden. 24:00:09 timmar. NEEEEJ!!!! Missade sub 24 med 10 sekunder. 

Totalt slutkört efter 24 timmar och 9 sekunder. Men glad och nöjd över mina 5 kvalpoäng. 

Jag är besviken i ungefär 27,39 sekunder. Jag har klarat loppet och fått mina 5 poäng. Daniel är där och gratulerar mig. Jag får en wrap och en öl. Det smakar ljuvligt. Tar en öl till men sedan är det dags att dra hem och lägga sig. Klockan är mycket och jag har varit vaken i över 42 timmar. Daniel kör mig till vandrarhemmet där jag duschar och försöker äta lite mer. Det går sådär men jag får i mig lite bönchili och en cola i alla fall. Somnar ovaggad. 
 
På söndagen kommer Janne och hämtar mig. Jag har sovit alldeles för lite men vi vill båda komma hem så det är inget att vänta på. Efter en trevlig bilresa så blir jag avsläppt utanför huset där Sara och vår lilla vovve Otto väntar. Skönt att vara hemma igen.
 
Så hur var High Coast Ultra? Det var utmanande och bitvis väldigt fint men tyvärr inte en så spektakulär bana som jag väntat mig. Jag skulle uppskatta att nästan hälften gick på grusvägar eller asfalt. Vi följde hela Höga Kustenledens sträckning och det som förvånar mig är att detta är en vandringsled. Långa partier med väg utan någon särskilt rolig utsikt tänker jag mig innebär att en normal vandrare som gör runt 20 kilometer om dagen blir ganska besviken. För oss som sprang var det ju skönt med en hel del vägar eftersom det går fortare men som sagt inte så kul för en vandrare. 
 
Loppets bästa: Att köra långspurt dom sista 5 kilometerna. 
 
/Jonathan