DAG 349: RESDAG

Resdag
Sträcka: Sahagún - Talarn 
 
Sov dåligt inatt. På en del vandrarhem har dom någon sorts gummiöverdrag på madrasserna och kuddarna. Det är för att förhindra spridning av bed bugs. Det är ju bra men jag tycker det är ganska obekvämt. Man ligger ju i sin sovsäck och jag brukar ta en t-shirt som örngott men det blir ändå inte riktigt som hemma. Eller inte alls som hemma faktiskt. Men man vandrar ju inte här för dom sköna sängarna direkt. Jag tycker det är fantastiskt att detta system med billiga sovsalar för vandrare finns. 
 
För mellan 50-100 kr får du en säng och tillgång till dusch, toalett och ibland ett kök. Vissa ställen är riktigt nya och fräscha. Andra kan vara inhysta i en gammal kyrka eller annan byggnad som är flera hundra år gammal. Kanske inte lika fräscht men det ger istället en annan känsla. 
 
När jag vaknade åt jag frukost tillsammans med Jürgen och Katarina från Tyskland och Kirstie från Australien. Jürgen skulle vidare på cykel men dom andra två hade avbrutit sina vandringar p.g.a. skador och väntade på tåget precis som jag. Vid kl 9 fick vi inte vara kvar på vandrarhemmet längre så jag begav mig ut på byn. Fikade lite och kollade på påsk-processionen som gick genom centrum. Det skulle bäras kors, stora statyer som krävde uppåt 16 personer för att lyfta och naturligtvis spelas lite musik. Andra spanjorer tog tillfället i akt att kunna supa till ordentligt istället. Redan vid 11-tiden satt dom och sluddrade på uteserveringarna. Som en vanlig sommardag i Stockholm helt enkelt. 
 
Men jag såg inte en enda påskkärring, målat ägg, fjädrar, bärkassar med lösgodis eller påskris. Spanjorerna har heller inte fattat att det är gult som är påskens färg. Dom körde svart och lila. För att inte tala om sillen som definitivt lös med sin frånvaro. Det verkar nästan som om antingen vi i Sverige eller spanjorerna har fått påsken om bakfoten. Vad är egentligen rätt? Jag kräver svar!! Antingen får vi bära kors och se sorgsna ut eller så får dom börja åka till blåkulla och klä ut sig till tanter. Vi kan ju inte hålla på med olika saker och sedan kalla det för samma. Det vore ju som om både Kim Jong Un, Donald Trump och Stefan Löfvén kallar det dom håller på med för politik. Helknasigt ju. 
 
Ett par timmar senare träffade jag Katarina och Kirstie igen. Vi satte oss på ett café medan vi väntade. Kirstie försökte övertyga oss om att hon minsann nästan aldrig ser några spindlar eller ormar där hemma. Hon rekommenderade starkt att vi borde åka till Australien. Jag är fortfarande skeptisk. Alla vet ju att dom där krypen och reptilerna attackerar i samma sekund som man kliver av planet. Och dom är garanterat dödliga hela bunten. 
 
Tåget har idag tagit mig utan missöden till Lleida där Henrik hämtade mig med bil. Vi åkte sedan norrut till en liten stad som heter Talarn. Här har dom upprättat basläger och vi kommer klättra varenda led som finns i närheten oavsett svårighetsgrad. Jag har ju i och för sig inte klättrat i princip någonting på två år men hur svårt kan det vara. Det ska tydligen finnas fina löparstigar häromkring också. Får se när mina fötter är redo för det. 
 
Dagens bästa: Den stora och goda falafeltallriken när jag kom fram med tåget. Känns som om det är första gången jag blir riktigt mätt sedan jag kom hit.
 
/Jonathan 
 
Påsk-processionen som gick genom centrum.

DAG 348: ANTINGEN VINNER DU ELLER SÅ LÄR DU DIG NÅGOT

Camino de Santiago 
Dag 10
Sträcka: Lèdigos - Sahagún 
Distans: 16 km
Total distans: 429 km
 
Sov lite halvdåligt inatt. Men det var lugnt eftersom jag fick bra sömn natten innan. Vad som däremot inte var lugnt var mina fotsulor. Men om jag inte testade så skulle jag ju inte veta om det var bra eller inte. Ibland känns det förjävligt men går bra ändå och ibland tvärtom. Åt några skorpor till frukost som legat i väskan några dagar. Efter att ha letat efter utgången från vandrarhemmet några minuter var jag på väg kl 7:10. Sovmorgon igen alltså. Börjar bli en ful ovana.
 
Det stod klart ganska direkt att det inte bara kändes dåligt i fotsulorna. Det var katastrofdåligt. Den halva vilodagen hade inte gjort något alls för återhämtningen. Mycket kraftig smärta direkt från start. Men vafan det kanske släpper när jag blir lite varm. 
 
Efter en dryg timme kommer jag fram till ett bra café. Mina 5 små skorpor räckte inte så länge. Nu behövde jag lite riktig frukost. På fiket lyckas jag få tag på en hel burk med jordnötssmör, en baguette och banan. Förmodligen den bästa frukost jag ätit här. Medan jag sitter där och gottar mig kommer Bernhard ifatt. Han startade lite senare. Han är glad för en kaffe och en chokladcroiassant till frukost. 
 
Jag knatar iväg igen. Eller haltar snarare. Det tar ungefär 10 minuter innan jag är igång efter varje gång jag stannat men sedan har jag i alla fall någon sorts fart uppe. Målet är nu inställt på Sahagún 9 km bort. Jag vill inte stanna innan dess eftersom det tar så lång tid att komma igång igen. Jag får kämpa mot viljan att bara lägga mig ner med fötterna upp i luften. Men i Sahagún får jag pausa och dricka något gott bestämmer jag mig för. 
 
En tanke har börjat gro att jag kanske inte kommer gå klart hela leden. Helt plötsligt går det väldigt fort i huvudet då jag beslutar mig för att bara gå till nästa stora stad 65 km bort. Det är Lèon och där tänker jag att jag får ta ett beslut om jag ska köra vidare eller inte. Planen är att hinna dit i morgon med viss ansträngning. När jag väl kommer till Sahagún så ser jag en tågräls och strax även en station. Innan jag hinner reagera har jag bestämt mig för att detta är slutet. 
 
Det finns ingen mening med att gå till Lèon med den här smärtan bara för att åka därifrån. Jag gillar ju inte ens städer. Jag går till stationen och "pratar" med han i biljettkassan. För det ringa priset av 420 kr kommer jag redan i morgon att vara hos mina vänner Henrik och Rebecca i Lleida. Vi har bestämt att jag ska hälsa på dom efter vandringen för att klättra lite. Nu kan jag spara mina fötter och kanske hinna klättra lite mer. Så nu är biljett bokad till i morgon och jag har hittat till ett ok vandrarhem. 
 
Det är alltid trist och svårt att ta beslutet att avbryta en utmaning. Men som jag ser det är det inte en utmaning om jag redan innan vet att jag kan klara det. Hade jag kunnat vandra klart leden men på längre tid, typ 20 km om dagen istället för 50? Sannolikt ja. Vill jag göra det? Nej. Själva pilgrimsvandringen i sig intresserar mig inte så mycket. Det jag var ute efter var en  utmaning som var längre än något jag gjort tidigare. Det jag hittade som passade nu var denna.
 
Inom idrotten brukar vi säga: Antingen vinner du eller så lär du dig något. 
 
Den här gången lärde jag mig en hel del. 
- Jag mår bra av att transportera mig långa sträckor till fots varje dag. Kanske inte i fotsulorna men i övrigt :-) 
- Min kropp orkar 50 km om dagen i minst en vecka med runt 10 kg på ryggen utan problem. Hela kroppen förutom fotsulorna då...
- Nästa gång jag ska göra något liknande bör jag ha skor med tjockare eller hårdare sulor. Nu hade jag löparskor av märket Altra Superior 2.0. Dom var lätta och sköna. Jag tror även att jag hade kunnat gå/springa i dom om det inte hade varit lika långt varje dag. Om jag skulle göra samma sak igen hade jag nog valt t ex ett par Hoka. Normalt sett gillar jag skor med ganska tunn sula men jag har ju aldrig kört såhär långt på så pass kort tid heller. 
- Min utrustning fungerade mycket bra. Det har varit bra väder hela tiden så jag hade klarat mig med mindre kläder. Men det kunde jag ju inte veta innan så jag skulle nog ta med samma igen. Den här gången hade jag även ca 1 kg klätterutrustning med eftersom jag ska hälsa på ett par kompisar i Lleida också. Den utrustningen har ju inte direkt bidragit till min framfart på den spanska mesetan. Men jag kommer ha desto mer glädje av den nu efteråt. 
 
När jag klarat av installationen på vandrarhemmet och inköp av tågbiljetter så gick jag till ett café för lunch. Medan jag sitter där så kommer Dieter farandes på en cykel. Österrikaren jag träffade för några dagar sedan hade hyrt en cykel i Burgos och ska köra klart resten av leden på två hjul. Han är egentligen cyklist så nu är han på hemmaplan igen. Han stannade på en fika innan han drog vidare.
 
Jag kan summera ett antal trevliga möten längs vägen och det skulle vara kul att veta hur det går för alla. Men det är nog bara Dieter, Kaos, Anders och Gunnar jag kommer få reda på om dom kommer nå Santiago. Det går liksom inte att byta kontaktuppgifter med varenda kotte. 
 
Jag är för övrigt inte den enda som haltar nu. Drygt halva vandringen är avklarad och det börjar tära på folks kroppar och psyken. Oavsett om man går 15 eller 50 km om dagen så har man ont. Folk som normalt sett inte tränar något, bär på 20 kg övervikt och går med undermålig utrustning kämpar förmodligen mer än jag gör. 
 
För dom flesta pilgrimer är det en del av processen med att pilgrimsvandra. Det ska innebära ett visst mått av lidande för att riktigt komma i kontakt med alla heligheter har jag förstått. För mig som idrottare är det också en del av upplevelsen. Några timmar fysisk ansträngning under dagen gör ju att middagen smakar så mycket bättre. 
 
Profiler längs vägen 
- Inte längs vägen direkt men ändå värd att nämnas är den lilla tjejen på kanske 9 år som satt i receptionen på ett vandrarhem. Hon pratade den bästa engelska jag hört här hittills. Hon ansträngde sig till sitt yttersta men uttalet var bra och även ordförrådet. Normalt sett är det en blandning av engelska, spanska och teckenspråk som löser dom flesta samtal här. D.v.s. turisten pratar engelska, spanjoren spanska och sedan löser det sig med teckenspråk. 
 
Dagens utgifter 
Boende: 70 kr
Mat och dricka: 270 kr
Tågbiljett: 420 kr 
 
Dagens bästa: Det var en kul överraskning att Dieter dök upp igen. Han var trevlig prick.
 
/Jonathan
 
Dieter och jag.

DAG 347: PAIN IS STILL TEMPORARY... HOPPAS JAG

Camino de Santiago 
Dag 9
Sträcka: Villalcázar de Sirga - Lèdigos 
Distans: 30 km
 
Sov mycket bra inatt. Och så tog jag sovmorgon en hel halvtimme. Ända till kl 6:30 låg jag och drog mig. Men jag kom ändå iväg kl 7 eftersom jag inte hade någon riktig frukost att äta. Det blev två bananer, en snickers och 1 liter vatten. 
 
Idag gjorde jag mig inga illusioner om att det skulle kännas bra trots att jag inte hade så ont när jag gick upp. Från första steget när jag klev ut genom dörren så var det en kamp mot smärtan. Skavsår har jag min beskärda del av. Det känns men är hanterbart. Det som knäcker mig är smärtan i fotsulorna. Jag antar att jag nu empiriskt bevisat att zonterapi är farligt. 11 timmar om dagen i 9 dagar med sten och grus som masserat mina fotsulor har inte gjort mig hel och frisk. Tvärtom kan jag knappt gå nu och folk skrattar åt mig. Ska det vara så?!?!
 
Träffade på tre amerikaner idag. Den ena skulle bara gå en vecka men hon hade minsann gått hela 30 km tre dagar i rad för att sedan behöva uppsöka läkare och ta en vilodag på grund av hur fötterna såg ut. Jag vågade knappt säga att jag njöt av att "bara" gå 30 km idag. En av dom andra mumlade något om att jag borde få "a punch in the face" när jag berättade om mina planerade 50 km i snitt. 
 
Jag kämpade på till kl 14 och hittade sedan in på ett schysst vandrarhem. Har även träffar en britt som heter Bernhard och en australiensare som heter Clayton (stavning?). Trevliga herrar i 60-70-årsåldern. Fick även svar på varför jag bara sett spanjorer senaste två dagarna. Dom har tydligen någon sorts semester inför påsken. Då är det många som går en del av den här vandringen varje år tills dom tillslut når Santiago. 
 
Jag har börjat inse att jag är väldigt omgiven av religiösa människor. Kanske inte så konstigt eftersom jag går en pilgrimsled men det är väldigt ovant för mig. Både Bernhard och Clayton hade varit på mässor i kyrkor här längs vandringen och var lite ledsna för att dom missat någon vilken det nu var. Själv har jag inte ens varit inne i någon kyrka. 
 
Kaos som jag gick med för någon dag sedan berättade något om mitt namn i någon historia från bibeln. Han sa också att han hoppades att jag någon gång vill läsa lite ur den. Antar min hedniska sida lyser igenom utan att jag ens sagt något om det. 
 
Jag åt middag med mitt nya sällskap och vi hade trevligt. Det var som sagt skönt att prata med lite folk igen. I morgon hoppas jag på att kunna gå lite igen men som det känns nu är mina fötter redo att kasta in handduken. 
 
Profiler längs vägen 
- Fransosen som var överlycklig när han såg min ryggsäck som var av samma modell som hans. Sedan ägnade han lunchen åt att berätta för någon stackare om hur han blivit jagad av sin förra flickväns pappa. Pappan var polis och ute efter att döda honom. Det var något oklart hur allt hängde ihop och jag är glad att jag slapp vara den han berättade det för. Ganska enerverande kille. 
 
Dagens utgifter 
Boende: 80 kr
Mat och dricka: 315 kr 
 
Dagens bästa: Halv vilodag. Har badat fötterna i kallvatten och bara suttit under ett parasoll och njutit.
 
/Jonathan