DAG 440-442: SWEDISH ALPINE ULTRA

Sträcka: Nikkaluokta - Abisko
Distans: 107 km
Väder: Mestadels molningt men även lite sol och lite regn
Temperatur: 8-20 grader skulle jag gissa på
 
På fredagen tog jag bussen från Abisko till Kiruna. På bussen satt även Daniel som bor i Björkliden. När vi kom till Kiruna mötte vi Erik och gick för att inmundiga en stärkande pizza. Vad annars skulle vi ladda med inför loppet? Regnet fullkomligt öste ner. Det rann stora floder på gatorna. 
 
Mysväder i Kiruna bådar gott inför loppet. 
 
På pizzerian mötte vi ytterligare en löpare som skulle vara med på loppet. Tillsammans vadade vi till bussen. Packade in oss med alla vandrare och ytterligare några löpare på bussen mot Nikkaluokta. Normalt sett är det en ganska fin tur ut i fjällvärlden. Men den här gången såg vi ingenting eftersom det regnade så mycket. 
 
Väl framme så satte jag upp mitt tält så fort det bara gick i regnet. I anmälningsavgiften till loppet så ingår boende i stuga första natten och även natten till söndagen när man kommer i mål. Men jag tycker att jag sover bättre i tält än i en liten varm stuga med några andra. Därför valde jag tält. 
 
Swedish Alpine Ultra är det trevligaste lopp jag känner till. Det brukar vara runt 40-50 startande varje år vilket är maxantalet eftersom arrangören Roland inte har tillstånd för fler. Det är även en begränsning i Nikkaluokta eftersom dom inte har fler än runt 45 sängplatser. I och med att jag valde tält kunde ytterliare en person få plats på loppet. I år kom 38 st till start efter ett par sena avhopp. 
 
På fredag kväll så hade vi sedvanligt möte inför loppet i kapellet. Färska rapporter om banan och snöläget runt Tjäkjtapasset som alltid är det stora orosmomentet på loppet. Det kan vara riktigt mycket snö kvar ibland och då vill man gärna vara lite mentalt förberedd på det i alla fall. Det lät nu som att det skulle vara en del snö men inte lika mycket som när jag sprang för två år sedan. Då hade vi ungefär 8 km av snö blandat med issörja som gjorde att inte bara fötterna utan hela underbenen domnade bort. 

Mötet före loppet i kapellet. 
 
Efter mötet var det middag i restaurangen. Jag och Daniel hade däremot ordnat egen middag eftersom vi av erfarenhet vet att deras vegetariska utbud är väldigt dåligt. När vi ätit klart gick vi dock till restaurangen och snackade lite med dom andra. Det är också en kul grej med det här loppet att man kan prata med i princip alla deltagare. Det är ju liksom inte så många. Försök hinna med att prata med alla deltagare på Stockholm marathon kvällen innan. 
 
Senare på kvällen tog jag en kort bastu och gick sedan och lade mig. Sov ändå ganska dåligt men det hade inte med själva tältet att göra. Jag tror jag var lite nervös inför loppet bara. Ville verkligen göra ett bra resultat den här gången och kände att jag hade kapaciteten. Jag hade visserligen vilat från löpningen nästan en månad sedan förra loppet vid Höga Kusten på grund av en överansträngd muskel i höger skinka. Men det kändes ändå bra. 
 
På lördag morgon satsade jag på min vanliga taktik att äta så mycket jag bara orkar eftersom jag vet att jag blir hungrig några timmar in på loppet. Det är också bra då det hjälper mig att hålla nere farten i början. Med full mage orkar jag inte springa så fort. Vi samlades vid starten strax innan kl 8 och tog en gruppbild. Sedan räknade Roland ner och vi stack iväg. Som vanligt på ultralopp går det i slow motion för dom flesta av oss. 
 
Planen var att jag och Daniel skulle hänga ihop så länge det kändes bra. Erik skulle köra sitt eget race men började med att hänga på oss då han tyckte det var ett lagom tempo i början. Han hade aldrig sprungit så här långt innan och visste inte riktigt vad som var lagom för honom. 
 
Erik och Daniel under dom första kilometerna. 
 
Jag märker att Daniel drar på rätt snabbt. För Erik, som alltid är löpstark, var det inga problem att hänga på. För mig som inte är riktigt lika bra löpare och dessutom hade magen full med frukost var det lite jobbigare. Inte något värstingtempo men ändå lite för snabbt för mig om jag skulle tänka på fortsättningen. Frågade Daniel några gånger hur han tänkte och han grymtade något om att det var ju ganska snabbt och att han mådde rätt illa. Men ändå sänkte han inte farten. Inte jag heller och Erik han bara skuttade på som om inget konstigt var på gång. 
 
När vi närmade oss Kebnekaise fjällstation efter 19 km så misstänkte jag att jag druckit för lite. Det var ganska varmt och jag svettades en hel del. Men jag hade ju både ätit och druckit så mycket till frukost så jag tänkte att det kanske inte var så konstigt att jag inte orkade dricka nu. Daniel började klaga lite mer över att han mådde dåligt men vi körde på alla tre. Erik funderade på att öka tempot lite men vågade inte riktigt så han körde vidare med oss. 
 
Erik med Tuolpagorni i blickfånget. 
 
Ett par kilometer efter fjällstationen så säger Daniel att han behöver sänka tempot och att vi ska köra på. Fan tänker jag och undrar om jag ska vänta på honom. Men det är ingen idé eftersom han nästan stannar. Jag själv börjar må mer illa och inser att vätskebristen är ett faktum. Fan tänker jag igen. Hur kan jag vara så klantig? Det var ju samma sak på förra loppet. Jag kan ju alltid förbanna Daniel som höll för hög fart fram till Keb men det är ju mitt eget fel att jag följde med i den farten. Erik är pigg och glad. Han funderar på att öka igen medan vi tuggar vidare mot Singi. Men han väljer att stanna vid min sida ett tag till. 
 
Illamåendet tilltar för varje kilometer och helt plötsligt står jag där och hulkar ungefär tre kilometer från Singi. Jag hade försökt att inte kräkas eftersom jag då förlorar värdefull vätska. Konstig reaktion av kroppen egentligen att kräkas när den har vätskebrist. Det är ju ganska kontraproduktivt. Men det är inte mycket att göra. Bara att börja om. Jag äter en salttablett och dricker vatten i små klunkar. Många men små. Får gå en hel del. Erik är pigg och säger att han kommer öka efter Singi. Helt rätt tycker jag. Han är stark och det är lika bra att han ser vad han kan göra. Det hade varit kul att köra tillsammans men i slutändan så är man alltid ensam på en ultra även om man springer bredvid någon.
 
Jag hittar in på dasset i Singi. När jag kommer ut så är även Christian där. Samma Christian som jag var på Gran Canaria med i februari. Han mår inte heller något vidare men kämpar på så gott han kan. Jag drar ifrån honom och en annan kille och kör mitt eget race. Får i mig vatten och en del energi. Men farten är markant lägre än i början av loppet. Inte mycket att göra åt. Med vätskebrist kan jag inte springa fort och samtidigt återställa vätskebalansen. Ska jag komma i mål på någon form av hygglig tid så måste jag lösa vattenfrågan först. 
 
Kepsen i snabbaste läget. Då går det undan. 
 
Vid Sälka, 12 km efter Singi, börjar det faktiskt ordna upp sig. Jag känner mig ganska stark och är redo att ta mig an Tjäktjapasset. Det är Kungsledens högsta punkt och egentligen den enda backen på hela loppet. Jag tror det är runt 200 höjdmeter. Det är ju såklart backar på många ställen under loppet. Vi är ju ändå i fjällen. Men det är inga riktiga stigningar utan bara små kullar upp och ner hela tiden. Jag ser att det är en del snö bort mot passet men det är lite svårt att avgöra om jag kommer behöva gå på den eller om jag kan sicksacka mig mellan snöfälten. 
 
När jag väl är framme vid backen upp mot passet konstaterar jag att jag nästan inte behövt gå på någon snö alls. Det blir lite i backen upp och när jag väl är uppe så tar jag en kort paus i vindskyddet på toppen. Mest för att det är lite skönt och jag inser att jag behöver ta det lite lugnt fortfarande på grund av vätskebristen. Det är ett par andra löpare och vandrare där men jag dröjer mig inte kvar mer än ett par minuter. 
 
Kameran lägger på 15 kg. Eller vinden kanske. Det var rejäl snålblåst där uppe. 
 
Sedan följer det klart bästa partiet på hela loppet. Det är rätt mycket snö kvar på andra sidan men det här året så bär den nästan hela vägen till skillnad från vad den gjorde för två år sedan då jag höll på att frysa benen av mig i issörjan. Nu kan jag istället flyga nedför sluttningen eftersom jag inte ens behöver akta mig för att snubbla på stenar. Fort går det och jag springer om ett par löpare. När snön väl tar slut så blir det ganska lerigt. Jag är inte helt kompis med mina skor heller i den här terrängen. Dom har för dåligt grepp men jag har inga andra att springa i eftersom jag har ganska svårt att hitta storlekar. 
 
Det ser lite ogästvänligt ut men det var en dröm att springa på dom svagt sluttande snöfälten. 
 
Jag trippar fram och försöker hålla mig på benen men rätt vad det är glider jag någon meter framåt och gör sedan ett halvt varv i luften innan jag landar med knäet rakt ner i leran. Tur tänker jag att det bara var lera men känner ändå att det var något hårt under. Drar upp knäet och ser ett skönt jack på ca 4 cm över knäskålen. Det är nog bara ett par millimeter djupt men blöder ganska friskt. Fullt med lera är det också. Ååååhh vad jobbigt. Jag har ju lite tejp med mig men orkar liksom inte hålla på. Så jag sprutar lite vatten i såret från min vattenflaska och låter det rinna. När jag sedan kommer ner till nästa jokk så tvättar jag ur det ordentligt så det inte ska finnas några smutsrester kvar. Inte mycket mer att göra än att köra på. Det gör inte ont och det forsar ju inte blod direkt. 
 
Nu är det synd om mig. Bäst att ringa fjällräddningen. 
 
Vägen mellan Tjäktja och Alesjaure känns som om den aldrig tar slut. Det tycker jag varje gång jag är här. Man ser väldigt långt men kommer aldrig framåt. Jag springer om någon löpare och så är det någon som springer om mig också. Springer förbi en renhjord och en del vandrare som börjar göra kväll. Till slut är jag framme vid Alesjaurestugorna. Det är, vad jag vet, den största fjällstugan som finns i svenska fjällen borträknat dom stora fjällstationerna. Det här är som en liten by nästan men det finns inga vägar hit. Det är gå eller helikopter som gäller. Vill man bryta loppet så går det numera att göra här. Det är första året dom kör reguljära turer med helikopter till Alesjaure. Men så kul ska jag inte ha det. Däremot behöver jag en paus. Äter nötter, en bar, en vegokorv och lite lakritskarameller.
 
Lite renar är alltid trevligt sällskap. 
 
Bara runt 35 kilometer kvar nu. Men jag är helt slut. Det går väldigt långsamt och jag orkar nästan bara springa på spängerna. Blött är det också. Det räknar man ju med i fjällen men det är mer vatten än det brukar eftersom det regnat ymnigt dagarna innan. Det hade ju såklart kunnat regna nu också så jag ska ju egentligen inte klaga men jag är ju inte mer än människa. Just nu är det jobbigt att fötterna är blöta hela tiden. Sten i skorna har jag också. Det är ju ingen hejd på hur synd det är om mig. Och trött i benen. Och så hade jag velat ha några fler lakritskarameller men orkar inte ta upp dom ur ryggan igen. Ja ni hör ju vilka i-landsproblem. 
 
Alesjaure, den oändliga sjön. 
 
Jag ser ingen löpare varken framför mig eller bakom. Med mitt tempot är det ju ingen risk att jag kommer springa ifatt någon. Men jag tycker ändå det är konstigt att ingen mer kommer ifatt mig. Jag matar på längs med sjön Alesjaure. Det är väldigt fint där men den sjön tar ju aldrig slut. Efter att den aldrig tar slut så gör den det till slut ändå. Då kommer man ner i ett väldigt jobbigt parti. Det är en skråbacke som kallas Keron-backen. Den går lite på snedden och det är stenigt och jävligt. Den tar heller aldrig slut men när även den till slut gör det så kommer en kort väldigt brant backe på kanske 30 meter. Den är normalt inga problem även om jag brukar vara lite trött. Men den här gången med mina sargade ben så orkar jag knappt hålla emot. Ner kommer jag ju såklart men det är inte graciöst. 
 
Runt 15-17 kilometer kvar nu. Det är lite olika bud på hur långt det är och själv har jag aldrig mätt med gps-klocka så jag har ingen uppfattningen direkt. Just nu vill jag bara att det ska ta slut. För två år sedan körde jag och Daniel tillsammans och det här var vårt klart bästa parti. Vi sprang om ett antal personer och bara ökade för varje kilometer. Den här gången är jag ensam och väldigt sliten. Sliter upp dom där sista karamellerna och trycker in hela bunten i munnen. Käkar en bar och förbereder ett par BLOKS. Det brukar vara mitt raketbränske i slutet på loppen men jag betvivlar att jag kommer få ut någon extra kraft den här gången. 
 
Jag går så fort jag orkar och småjoggar korta partier. Men det går långsammare och långsammare. Jag har fortfarande inte sett någon sedan Alesjaure och undrar hur långsamt jag ska behöva gå för att någon ska komma ifatt mig. När jag kommer till campingplatsen 4 kilometer från målet så skickar jag sms till Sara om att jag är på väg så hon kan möta mig i målet. Men jag vet inte om det kommer fram eftersom mottagningen är sisådär. Skickar flera meddelanden med info om min snigelfart och beräknad ankomsttid. 
 
Jag misstänker att Erik kommit i mål och sagt till henne att jag mådde dåligt. Efter vad han vet kan jag ju lika gärna behövt gå långsamt hela vägen och kanske till och med stanna på några ställen. Så jag räknar inte med att Sara ska möta mig eftersom hon och Otto kanske blivit för trötta och gått och lagt sig. Men till slut svarar hon i alla fall att hon är vid målet. För mig går det bara långsammare ju närmre jag kommer. Den där spurten jag fick till på High Coast Ultra då jag körde som en galning i fem kilometer finns inte tillstymmelse till nu. Jag kvider och sniglar mig fram och till slut går jag genom portalen och svänger vänster för att komma under vägen. Sedan den korta backen upp mot stationen och in mellan husen. Där kommer Otto springandes mot mig och han och jag joggar tillsammans i mål. 

Där väntar Sara, Erik, Roland och ett gäng andra löpare som gått i mål. Bara några minuter efter mig kommer nästa löpare. Jag hade inte mycket marginal innan jag börjat tappa positioner alltså. Min tid blev 16:42:17 timmar. Cirka 25 minuter sämre än för två år sedan. Jag är inte alls nöjd även om tiden inte är något att skämmas för. Jag kom in på en 15:e plats av 38 startande och det är väl helt ok med tanke på hur det har känts under loppet. 
 
Det var inte lätt att komma ner i fåtöljen och inte lättare att komma upp direkt. Men skönt när jag väl satt där. 

Jag står upp ett par minuter och snackar med folk men inser att jag måste sätta mig ner innan jag trillar omkull. Jag går in i receptionen och kraschar i en fåtölj medan Sara hämtar banan, chips och cola. Erik hade kommit in strax under 15 timmar vilket han var nöjd med och Daniel kom bara 10 minuter efter mig. Han var inte lika nöjd men var väl ändå glad att ha tagit sig i mål. 

Jag är totalt förstörd. Fattar inte hur jag kunnat bli såhär trött på ett lopp jag kört två gånger tidigare och nu har jag dessutom haft bättre förutsättningar men ändå fått en sämre tid. Inte mycket att göra åt men det är väldigt irriterande. Jag gissar ändå att det är vätskebristen som förstört det mest men jag undrar ändå hur jag kunnat bli så pass trött i benen. Det borde ju vara tvärtom när jag var tvungen att sänka farten. Benen borde ju hålla sig pigga längre. 

Haltar så småningon mot vårt rum och tar en dusch. Sara tvättar fötterna på mig eftersom jag inte kommer ner dit. Dråsar i säng och sover som en stock. Morgonen efter är det prisutdelning och vann det gjorde bröderna Jonas och Tobias Johansson på rekordtiden 11:52:35 timmar. Vad vi vet är det den snabbaste tiden som någon gjort sträckan på. En tid jag aldrig kommer vara i närheten av. 

Efter prisutdelningen går vi och äter frukost. Abiskos frukostbuffé är grym. Men jag har lite svårt att äta även fast jag behöver. Det blir ett gäng mackor vilket är det jag är sugen på för stunden. Vi snackar om loppet och våra upplevelser samt andras prestationer. Det finns mycket att nämna men en jag tycker är värd att nämna här är Sten Orsvärn. En av Sveriges mest rutinerade långlöpare. Han brukar vara med och tampas om segern i detta lopp och även i en del andra. Den här gången ville han däremot testa vad som händer när han springer hela loppet utan att äta något. Det enda han konsumerade under loppet var vatten direkt ur fjälljokkarna. Gissningsvis skulle det blir lite småjobbigt men frågan är hur jobbigt och när det skulle slå till. 

Om jag förstod det hela rätt så höll han hygglig fart ungefär till Tjäktjapasset. Sedan gick det långsammare och han landade i Abisko på 15:16 timmar. Fortfarande 1,5 timmar bättre än mig men för honom ett klart långsammare lopp än om han hade ätit. Tydligen var han irriterad för att så få sprang om honom när han tyckte att han var så långsam. Ungefär som jag själv kände då. Kul att han testade tycker jag. Då slipper jag själv. 
 
Dagen efter loppet linkade jag mest runt på fjällstationen och hälsade av Erik och dom andra som åkte hem. Skjutsade hem Daniel till Björkliden och så sov jag en del på rummet. Jag och Sara åkte iväg till Riksgränsen och köpte lite mat mot kvällen. Det var en rätt seg dag och jag var betydligt tröttare i både huvudet och kroppen än jag normalt skulle varit efter detta lopp. Trist men det är bara att ta nya tag. Man kan inte vara på topp jämt. 

Loppets bästa: Att flyga utför snösluttningarna efter Tjäktjapasset. Det var helt klart höjdpunkten på loppet. 

/Jonathan 
 
Vi var visst lite trötta efter loppet. 
 
Hela skaran redo för start!  

DAG 412-414: NÄSTAN FÖRST I MÅL PÅ HIGH COAST ULTRA 129 KM!!!

Plats: Örnsköldsvik/Skule vid Höga Kustenbron
Distans: 129 km
 
Brian kom och hämtade mig på fredag eftermiddag. Vi körde upp till Nordviks vandrarhem några kilometer norr om Höga Kustenbron. Där träffade vi bland annat Jonas och Daniel som jag kände sen tidigare och som också skulle springa loppet. Jag installerade mig på mitt rum som var enkelt men fräscht.
 
Försökte sova någon timme innan det var dags att byta om och åka med bussen till starten. Det gick inget vidare. Men jag fick lite vila i alla fall. Jag duschade och borstade tänderna innan vi åkte iväg mot starten. Det är lustigt hur hjärnan är van vid rutiner. När jag gjort det så kände jag att kroppen börjar förbereda sig för läggdags. Synd bara att jag har minst ett dygn innan jag är tillbaka på rummet och faktiskt får lägga mig ner och sova.
 
Bussen kör oss till Örnsköldsvik. Nummerlappsutdelning och genomgång av tävlingsledaren innan start klaras av. Sedan går alla 68 deltagare i samlad tropp ner till torget. Vi väntade oss ett stort publikhav som skulle vinka av oss men vi möts av en polisbil och fyra fyllon utanför O'learys. I övrigt är stan helt öde. En bättre fredagskväll i Ö-vik alltså.

 
Starten går kl 00:00 natten mot lördag och jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt. Eller det hade jag bestämt redan innan men det är bra att påminna sig själv igen vad man ska göra så man inte riskerar att dras med i början. Det är kul med en bra tid men det är viktigare att klara loppet. Dessutom så går ultradevisen enligt följande: Slow is smooth and smooth is fast. Alltså kommer ett lugnt och jämt tempo kommer i slutändan att vara snabbare än att rusa i början och sedan inte orka mer. Jag, Brian och Daniel håller ihop till en början. Både Brian och Daniel är lite sjuka men vill ändå se om det går. Jag känner mig stark. Terrängen är väldigt varierande. Ibland är vi ute på grusvägar och även asfaltsvägar för att kort senare vara inne i skogen med mycket rötter och stenar. Det går även mycket uppför och nedför. Totalt har loppet ca 3400 positiva höjdmeter.

Daniel och Brian gör sig redo för start. 
 
Start i ett öde Ö-vik. 

Vi träffar en kille i spåret som heter Janne. Han är också från Sollentuna. Det visar sig att han och Brian bor väldigt nära varandra. Vi springer bredvid varandra och småpratar om lite allt möjligt. Mest om hur jobbigt det kommer att bli. Min mage är inte riktigt med mig under det här loppet. Totalt blir det sex stycken toabesök. Det är bland annat sådant spännade som vi pratar om ute i spåret under långa lopp. En del har nästan alltid problem med magen medan jag brukar klara mig bra. Men inte den här gången alltså. Så jag hoppar in i skogen för en paus medan dom andra fortsätter. En stund senare är jag ifatt dom igen. Det visar sig att både Brian och Daniel bestämt sig för att bryta. Tråkigt men så är det ju ibland. Det var inte länge sedan jag själv åkte ända till Gran Canaria och fick kliva av.

 
 
Jag försöker även samla kvalpoäng till det stora loppet UTMB. Då behöver jag 15 poäng från maximalt tre lopp. I januari fick jag 5 poäng för Sandsjöbacka ultratrippel men missade alltså 6 poäng på Gran Canaria. Annars hade jag varit klar vid det här laget eftersom jag nu får 5 poäng för helgens lopp. Om en månad springer jag Swedish Alpine Ultra men för det får jag bara 4 poäng. Tur att jag även anmält mig till Kullamannen Ultra då så jag har chans att samla ihop dom sista poängen.
 
Åter till helgen. Vid första matstationen efter 30 kilometer så äter jag min beskärda del av chips medan jag tar farväl av Daniel och Brian. Jag ser även till att fixa skjuts hem på söndag då Janne är i stationen samtidigt som oss. Eftersom Brian bryter så tidigt på loppet så vill han åka hem redan på lördagen vilket är förståeligt eftersom han har sina föräldrar på besök från USA. Men Janne har plats i sin bil och vi bor ju nära varandra. 

Sedan kör jag vidare. Det blir en del ensamlöpning någon mil vilket är skönt. Efter ett tag så börjar jag må riktigt illa. Jag tolkar det som vätskebrist. Det har varit varmt under natten och jag har försökt att dricka mycket. Mer än jag egentligen velat. Jag har även ätit salttabletter och fyllt på med annan energi. Det finns inget annat val än att dra ner ordentligt på tempot. Jag och Janne kör tillsammans. Jag dricker så mycket jag bara kan och äter ännu mer salt. Nu börjar solen stiga och värmen tilltar. 

Mår lite illa kan man säga...

Slottdalsskrevan som ibland påstås ha använts vid inspelningen till Ronja Rövardotter. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte. 
 
Till slut är vi framme vid Skuleberget som är matstation nummer 2 efter 54 kilometer. Jag mår inte lika illa längre men det är för tidigt att blåsa faran över. Vi tar en lite längre paus och jag sänker minst 1 liter cola, en macka, mycket chips och apelsin. Normalt sett så försöker jag att inte sitta ner och pausa under lopp utan bara stå och äta och dricka snabbt. Men under rådande hälsostatus så behövde jag en lite längre rast för att återställa energi- och vätskebalansen. Vi frågade funktionärerna hur många som låg efter oss och fick svaret 19 stycken. Inte alltför illa ändå tyckte jag. Jag träffar även Staffan som är en annan gammal ultravän. Han väntar på starten för den kortare distansen 75 kilometer. Han tycker jag ser pigg ut. Tur att man kan lura någon i alla fall. 

Jag och Janne är fortfarande hyfsat pigga efter 54 km och mitt illamående börjar avta. 

Jag och Janne drar iväg vid kl 8:50 tio minuter innan Staffan och dom andra startar. Men det dröjer inte lång tid innan dom första är ikapp oss. Vi har ju redan avverkat en bra bit och dom är fräscha, utvilade och sugna på seger hela bunten. Kul att se tätklungan i alla fall. Det brukar jag inte göra så ofta. 

Ledarna i 75-kilometersklassen.
 
Vi springer ensamma länge och ser ingen varken före eller efter oss. Jag börjar känna mig bättre efter ett par mil och drar på lite snabbare. Janne har börjat få ont i sitt ena knä. Gammalt skit som kommer ibland. Han saknar tydligen brosk i vänster knä. Vid nästa vattenstation tar jag några minuter vila. Jag inser att om jag ska orka detta så är det ingen idé att hetsa på för mycket. Kvalpoängen till UTMB är viktigare än tiden på det här loppet. Janne kommer ikapp och säger att han bara kommer köra till nästa matstation där han kan få skjuts tillbaka. Hans knä pallar inte mer den här gången. Det är bättre att vila nu och kunna köra nästa lopp istället. Jag kör på ensam igen men det är bara 5 kilometer till stationen. 


Fina vyer dyker upp titt som tätt. 
 
Det var dom värsta 5 kilometerna på hela loppet. Varmt, brant, stenar, rötter och så avslutas det med att man måste springa 500 meter i fel riktning för att komma till stationen. Men alla måste in där för att registrera sig så det är väl rättvist. Väl där sätter jag mig ner igen. Nu är jag riktigt hungrig och törstig. Sänker en vegokorv med bröd, potatismos dränkt i senap och ketchup, bullar, kakor, kexchoklad och chips. På några minuter har jag säkert fått i mig 1500 kcal om inte mer. Jag blev proppmätt men visste att energin skulle behövas. Janne kommer ifatt igen och tar ett par korvar med bröd och en öl. Han ser nöjd ut trots allt. Vi frågar hur många som är bakom igen och får då reda på att det bara är 2 stycken. Resten har brutit loppet. Den ena kommer in till stationen när jag ska dra iväg. På väg upp mot leden igen så möter jag den sista. Han ser glad men trött ut. 
 
Jag kör på i min ensamhet och passerar en kille ganska snabbt. Ser ingen på mycket länge men när jag kommer till nästa vattenstation så kommer han jag passerade ifatt igen. Jag är klar och sticker iväg. Färden går fortfarande omväxlande i skog, längs vattnet och på vägar. Upp och ner hela tiden. Det suger i benen och jag börjar få lite skav mellan låren och skinkorna. Inget farligt men lite irriterande. Fötterna är helt ok men jag känner en tillstymmelse till blåsor under främre trampdynorna. Inget jag kommer behöva göra något åt under loppet i alla fall. Jag är mycket glad att mina fötter klarar löpning så pass bra. Det är ganska individuellt vilken del av kroppen som tar mest stryk. En del får blåsor efter bara några kilometer medan andra får skav mellan låren eller i armhålorna. Själv smörjer jag in fötterna, underredet och armhålorna kopiöst mycket med ringblomssalva medan andra föredrar sportslick, vaselin eller något annat. Alla har sina egna tips och tricks för att lindra smärtan så mycket som möjligt. 

En vattenstation i all sin anspråkslöshet. Obemannad och enkel. 
 
Varje gång jag stannar till så kommer killen efter mig ifatt. Det verkar som om jag är snabbare än honom men tar längre pauser. Vid en vattenstation så kommer en gubbe ut och frågar lite om loppet. Undrar varför man håller på, om det gör ont, hur lång tid det tar osv. Jag svarar så gott jag kan men det brukar vara svårt att nå fram till sådana som knappt ens orkar gå till brevlådan för att hämta posten. Han avslutar med att säga att hans grabb ska skjuta lite hagelbössa. Han ville bara varna så vi inte blir rädda. Det var ju trevligt. Nu kanske det blir lite fart på oss. 

Jag fortsätter framåt och brottas med dom dåliga tankarna. Jag skiter i det här, om det här är så jobbigt hur ska jag då orka med UTMB som tar mycket längre tid, då är det ju ingen idé att köra klart eftersom jag ändå inte behöver poängen. Sådär håller jag på. Jag vet ju om att det blir så men ändå blir jag irriterad. Det är klart som fan att jag inte tänker bryta. Jag har ju inte sprungit 100 km för att sedan skita i dom sista 29. Det är ju mindre än ett Lidingölopp kvar. Hur svårt kan det vara? 
 
Kommer till sista matstationen. Där står två gubbar som blir överlyckliga över att det kommer någon som dom kan prata hål i huvudet på. Jag är tämligen trött vid det här laget både i huvudet och kroppen. Det är väl förmodligen deras taktik. Prata på så den stackarn inte somnar. Jag äter macka, bullar och chips. Dricker blåbärssoppa och cola. Får höra att vinnaren fullkomligt krossade banrekordet med 33 minuter och sprang in på 13:26 timmar. Hon hade kommit till deras station och sett ut som om hon var ute på en liten vanlig träningsrunda. Hur pigg som helst. Mycket imponerande. Hon heter Johanna och är tydligen orienterare. Dom vet ju hur man springer i skogen. 
 
Jag fastnar återigen alldeles för länge i stationen. Får höra att det bara är en bakom mig nu. Den sista personen bröt också. Så då är det jag mot han som kommer ikapp mig hela tiden. Jag bestämmer mig för kortare pauser nu. Vem vet vad han kan få för superkrafter på slutet. Jag har aldrig kommit sist i mål och tänker inte göra det nu heller. 
 
Kämpar på. Det är allt jag kommer ihåg. Om du sprungit ultra någon gång förut eller om du gjort något liknande under lång tid så vet du hur det känns. Man bara maler på. Det är egentligen inte så mycket som funkar i kroppen längre, den bara gör samma sak som den gjort alldeles för länge redan. Börjar man känna efter för mycket så skulle man bara lägga sig ner och ringa efter skjuts. 

Första skymten av Höga Kusten. Skönt att se målet även om det är ca 10 km kvar. 
 
Efter en evighet så ser jag helt plötsligt två personer framför mig. Det är två grabbar som stack ifrån den sista matstationen 45 minuter före mig. Jag har alltså lyckats hämta in dom. Eller snarare är det väl dom som sackat efter så pass att jag kommit ifatt med mitt jämna malande tempo. Det är 5 kilometer kvar till mål nu och jag ser att jag har en chans att komma under 24 timmar. Inte för att det spelar någon roll för någon egentligen. Men det är ändå kul att satsa på något när man kan. Jag ökar och börjar köra något som faktiskt kan kallas löpning. Joggar förbi dom och får några hejarop på vägen. Dom har ingen ambition att ta upp någon jakt. Vid 4 kilometer kvar så ligger sista vattenstationen. Egentligen borde jag inte stanna men jag har slut på vatten och är törstig. Jag tänker att det ändå är så pass långt kvar att det kan göra skillnad om jag dricker lite. Tar tre snabba klunkar men struntar i att fylla på vattenblåsan på ryggen. 
 
Kör på igen allt vad jag orkar men utan att ta ut mig. Det är ändå 4 kilometer kvar. Sedan 3 och 2. Jag håller fortfarande tempot. Med en kilometer kvar så kommer man in i terrängen igen från vägen. Det går lite upp och ner och Brian varnade mig för sista backen som är tvärbrant och 300 meter lång. Jag har tid på mig ser jag på klockan men vågar inte slappna av. Kör på så mycket jag orkar. Jag skulle gissa att någon som såg mig utifrån skulle undra varför jag sprang så konstigt och långsamt. Själv tycker jag att jag rör mig som en gasell. 
 
När jag tycker att det borde vara 300 meter kvar och backen ska starta så kommer en skylt som säger 500 meter till mål. Shit också! Jag inser att dom inte lagt målet exakt som Höga Kustenleden går utan att själva målgången ligger uppe vid hotellet bredvid Höga Kustenbron. Det innebär att den sista kilometern egentligen är typ 1200 meter. Inget att göra åt. Jag gräver så djupt jag kan för att hitta lite energi. Trycker på uppför backen men måste gå några tiotal meter då det är för brant. Satsar allt när jag ser toppen och hör lite hejarop. Spurtar värre än Usain Bolt in i mål och frågar efter tiden. 24:00:09 timmar. NEEEEJ!!!! Missade sub 24 med 10 sekunder. 

Totalt slutkört efter 24 timmar och 9 sekunder. Men glad och nöjd över mina 5 kvalpoäng. 

Jag är besviken i ungefär 27,39 sekunder. Jag har klarat loppet och fått mina 5 poäng. Daniel är där och gratulerar mig. Jag får en wrap och en öl. Det smakar ljuvligt. Tar en öl till men sedan är det dags att dra hem och lägga sig. Klockan är mycket och jag har varit vaken i över 42 timmar. Daniel kör mig till vandrarhemmet där jag duschar och försöker äta lite mer. Det går sådär men jag får i mig lite bönchili och en cola i alla fall. Somnar ovaggad. 
 
På söndagen kommer Janne och hämtar mig. Jag har sovit alldeles för lite men vi vill båda komma hem så det är inget att vänta på. Efter en trevlig bilresa så blir jag avsläppt utanför huset där Sara och vår lilla vovve Otto väntar. Skönt att vara hemma igen.
 
Så hur var High Coast Ultra? Det var utmanande och bitvis väldigt fint men tyvärr inte en så spektakulär bana som jag väntat mig. Jag skulle uppskatta att nästan hälften gick på grusvägar eller asfalt. Vi följde hela Höga Kustenledens sträckning och det som förvånar mig är att detta är en vandringsled. Långa partier med väg utan någon särskilt rolig utsikt tänker jag mig innebär att en normal vandrare som gör runt 20 kilometer om dagen blir ganska besviken. För oss som sprang var det ju skönt med en hel del vägar eftersom det går fortare men som sagt inte så kul för en vandrare. 
 
Loppets bästa: Att köra långspurt dom sista 5 kilometerna. 
 
/Jonathan

DAG 298-305: EN GÅNG PÅ GRAN CANARIA...

Plats: Maspalomas på Gran Canaria
Väder: För det mesta soligt och lagom varmt
 
Planen var att skaffa 6 poäng till lottningen till UTMB genom att lite lätt jogga igenom Trans Gran Canaria. Det var ju ändå bara 125 kilometer och 8 000 höjdmeter. För att det skulle bli lite större utmaning så såg jag till att vara förkyld innan så att jag inte kunde träna något. 
 
Jag åkte ner till Solarieholmarna tillsammans med Jonathan och Christian. 
 
Vi kom ner på onsdagen och loppet startade kl 23:00 på fredagen. Således tog vi det rätt lugnt fram till loppet för att vara så utvilade som möjligt inför närmare 30 timmars njutning i bergen. Jonathan skulle inte springa men följde med oss till bussen som skulle ta oss till starten. Han vinkade av oss och såg fram emot en skön natts sömn. Vi såg fram emot en skön natts löpning. Och därefter en skön dags löpning följt av en halv natt till som gissningsvis inte skulle bli lika mysig. 
 
Så redo jag kan bli. 
 
Loppet startar och vi kommer iväg. Vi har ställt oss sist i startfältet men tänker att det inte spelar någon roll och kanske till och med är bra eftersom man inte vill starta för snabbt på dessa lopp. Efter några hundra meter platt så går det uppför direkt. Vi har ju ändå några höjdmeter att klara av så det är ju lika bra att starta på en gång med en uppförsbacke. Den tog 2:15 timmar för mig. 
 
Längst bak i fältet riskerar vi inte att starta för fort. 
 
Pulsen var hög men ok. Det var ju ändå brant uppförsbacke. Sedan kom första utförslöpan och jag tog det rejält lugnt för att spara framsida lår. Det är ofta det som knäcker en på bergslopp. Framsidan tar tvärslut så att man till slut går som en stelopererad. Helt plötsligt tar det stopp och alla står i kö på en smal stig. Det var ju bra för då kunde jag äta och fixa lite med utrustningen, men irriterade att stå där i mörkret och inte veta vad som händer. Till slut hade jag segat mig fram så jag såg vad som orsakat stoppet. Det var en passage där bara en person i taget kunde fira sig ner med ett rep. När jag väl kom förbi det så fick jag upp farten igen. 
 
En i taget gjorde att det tog sin tid. Ett par försökte hasa ner själva och kom undan med blotta förskräckelsen. Det var rätt långt och brant ner. 
 
Pulsen började blir lite väl hög även när jag gick långsamt eller stod still. Jag hade ju varit sjuk men trodde det var över. Körde på till kontroll nummer två. Åt och drack lite. Bestämde mig för att testa att köra vidare. "Det är aldrig försent att bryta" lyder en gammal ultradevis. Men när jag kommit ett par kilometer upp i nästa backe så kände jag att det inte var läge att köra vidare. Om jag mådde såhär nu så lär det ju inte vara bättre om 15 timmar och då kommer jag fortfarande att ha massa timmar kvar. 
 
Lite chips och cola vid andra statoionen. Jag hoppas fortfarande på att kunna köra vidare. 
 
Jag tar mig ner mot stationen jag nyss kommit ifrån och möter alla som ligger efter mig. Till slut är det ingen kvar och jag närmar mig stationen. Men jag möter tre personer till. En kines som också brutit loppet och två funktionärer. Dom säger att jag måste följa med dom eftersom stationen är stängd. Men jag behöver ju skjuts eftersom jag är sjuk. Det går inte säger dom eftersom ingen är kvar och det inte finns någon mottagning så dom kan inte få dit någon varken via telefon eller radio. Jaha, men hur långt behöver jag gå då undrar jag? Och det var mycket oklart. 500 meter, 4 kilometer eller 10 kilometer. 
 
Dom var precis så dåliga på engelska som jag förväntade mig och min gamla skolspanska lämnar ungefär allt att önska. Kinesen fattade inte heller vad dom sa och han var lika uppgiven som jag eftersom han var helt matt efter att ha kräkts i några timmar. 
 
Jag och Jianhouping värmer oss med lite te i väntan på taxin. 
 
Det slutade med att vi fick gå 9 kilometer i snigeltempo. Det mesta i uppförsbacke. Jag tror det tog typ 3,5 timme. Till slut var vi framme vid en bil som tog oss till en större station där vi fick vänta på en buss som skulle ta oss till ytterligare en station. Alla vi som var där insåg att det skulle ta många timmar innan vi var hemma igen. Så vi var sju stycken som ringde en taxi istället. Rätt surt att behöva ordna sin egen transport hem efter ett stort organiserat lopp. Men alla ville hem och vila. Taxin körde så fort han kunde på dom slingriga bergsvägarna. Kinesen spydde bara en gång. 
 
Vi var fler som bröt av olika anledningar. Men samåkning fungerar även i dom Gran Canariska bergen och det blev bara 10 euro per person för 1,5 timmes taxiresa. 
 
Väl hemma igen så mötte Jonathan upp med en hyrbil. Så jag duschade och käkade lite sedan begav vi oss upp i bergen igen. Planen var att få lite utsikt och försöka hitta Christian som fortfarande sprang loppet. Jag var ju jättetrött eftersom jag varit uppe hela natten och dessutom lite utmattad eftersom jag ansträngt mig. Jag intog således passagerarplatsen. 
 
Jonathan i cockpit på vår hyrbil Lennart. En sanslöst trött Peugot 206. 
 
Vi väntade i rätt många timmar på ett par olika platser och hejade på många löpare men ingen Christian. Fast vi visste att han var kvar i loppet eftersom hans GPS visade det. Till slut orkade vi inte mer utan åkte ner till stan igen och åt en alldeles för sen pizza. Sedan stupade jag i säng. Men jag hade ställt klockan så att jag förhoppningsvis skulle hinna knata bort till målet och se Christian. Klockan ringde och jag släpade mig upp. Mötte Christian halvvägs bort till målgången och han såg oförskämt pigg ut. Han kom i mål på drygt 28 timmar. Riktigt starkt jobbat! Jag har mitt kvar :-) 
 
Resten av veckan så åkte vi lite mer bil, Jonathan cyklade och vi hängde vid poolen. Trots att jag fick avbryta loppet så är jag ändå nöjd med veckan på det stora hela. Och jag får väl åka tillbaka nästa år igen för en revansch. 
 
Periodens bästa: En skön och rolig vecka med vänner på Grankan. 
 
Lägligt nog hade någon lagt en rallyorientering på samma väg som löparna sprang på. Ren och skär idioti!
 
Jag var riktigt sugen på att springa jag med. Man blir ju glad i själen av sådan här löpterräng. 
 
Jag gillar kaktusar. 
 
Lite urban exploring i en övergiven damm.
 
Jonathan var som ett litet barn.
 
Roliga vägar att köra bil på. 
 
Ovanför molnen. 
 
 
 
A day full of bromance. 
 
 
 
Jag skjutsade upp honom i bergen och sedan kom han tillbaka 8 timmar senare helt färdig. Så fick även Joanthan rastas den här semestern också. 
 
Nästa år hoppas jag kunna komma tillbaka och klara loppet.