DAG 412-414: NÄSTAN FÖRST I MÅL PÅ HIGH COAST ULTRA 129 KM!!!

Plats: Örnsköldsvik/Skule vid Höga Kustenbron
Distans: 129 km
 
Brian kom och hämtade mig på fredag eftermiddag. Vi körde upp till Nordviks vandrarhem några kilometer norr om Höga Kustenbron. Där träffade vi bland annat Jonas och Daniel som jag kände sen tidigare och som också skulle springa loppet. Jag installerade mig på mitt rum som var enkelt men fräscht.
 
Försökte sova någon timme innan det var dags att byta om och åka med bussen till starten. Det gick inget vidare. Men jag fick lite vila i alla fall. Jag duschade och borstade tänderna innan vi åkte iväg mot starten. Det är lustigt hur hjärnan är van vid rutiner. När jag gjort det så kände jag att kroppen börjar förbereda sig för läggdags. Synd bara att jag har minst ett dygn innan jag är tillbaka på rummet och faktiskt får lägga mig ner och sova.
 
Bussen kör oss till Örnsköldsvik. Nummerlappsutdelning och genomgång av tävlingsledaren innan start klaras av. Sedan går alla 68 deltagare i samlad tropp ner till torget. Vi väntade oss ett stort publikhav som skulle vinka av oss men vi möts av en polisbil och fyra fyllon utanför O'learys. I övrigt är stan helt öde. En bättre fredagskväll i Ö-vik alltså.

 
Starten går kl 00:00 natten mot lördag och jag bestämmer mig för att ta det riktigt lugnt. Eller det hade jag bestämt redan innan men det är bra att påminna sig själv igen vad man ska göra så man inte riskerar att dras med i början. Det är kul med en bra tid men det är viktigare att klara loppet. Dessutom så går ultradevisen enligt följande: Slow is smooth and smooth is fast. Alltså kommer ett lugnt och jämt tempo kommer i slutändan att vara snabbare än att rusa i början och sedan inte orka mer. Jag, Brian och Daniel håller ihop till en början. Både Brian och Daniel är lite sjuka men vill ändå se om det går. Jag känner mig stark. Terrängen är väldigt varierande. Ibland är vi ute på grusvägar och även asfaltsvägar för att kort senare vara inne i skogen med mycket rötter och stenar. Det går även mycket uppför och nedför. Totalt har loppet ca 3400 positiva höjdmeter.

Daniel och Brian gör sig redo för start. 
 
Start i ett öde Ö-vik. 

Vi träffar en kille i spåret som heter Janne. Han är också från Sollentuna. Det visar sig att han och Brian bor väldigt nära varandra. Vi springer bredvid varandra och småpratar om lite allt möjligt. Mest om hur jobbigt det kommer att bli. Min mage är inte riktigt med mig under det här loppet. Totalt blir det sex stycken toabesök. Det är bland annat sådant spännade som vi pratar om ute i spåret under långa lopp. En del har nästan alltid problem med magen medan jag brukar klara mig bra. Men inte den här gången alltså. Så jag hoppar in i skogen för en paus medan dom andra fortsätter. En stund senare är jag ifatt dom igen. Det visar sig att både Brian och Daniel bestämt sig för att bryta. Tråkigt men så är det ju ibland. Det var inte länge sedan jag själv åkte ända till Gran Canaria och fick kliva av.

 
 
Jag försöker även samla kvalpoäng till det stora loppet UTMB. Då behöver jag 15 poäng från maximalt tre lopp. I januari fick jag 5 poäng för Sandsjöbacka ultratrippel men missade alltså 6 poäng på Gran Canaria. Annars hade jag varit klar vid det här laget eftersom jag nu får 5 poäng för helgens lopp. Om en månad springer jag Swedish Alpine Ultra men för det får jag bara 4 poäng. Tur att jag även anmält mig till Kullamannen Ultra då så jag har chans att samla ihop dom sista poängen.
 
Åter till helgen. Vid första matstationen efter 30 kilometer så äter jag min beskärda del av chips medan jag tar farväl av Daniel och Brian. Jag ser även till att fixa skjuts hem på söndag då Janne är i stationen samtidigt som oss. Eftersom Brian bryter så tidigt på loppet så vill han åka hem redan på lördagen vilket är förståeligt eftersom han har sina föräldrar på besök från USA. Men Janne har plats i sin bil och vi bor ju nära varandra. 

Sedan kör jag vidare. Det blir en del ensamlöpning någon mil vilket är skönt. Efter ett tag så börjar jag må riktigt illa. Jag tolkar det som vätskebrist. Det har varit varmt under natten och jag har försökt att dricka mycket. Mer än jag egentligen velat. Jag har även ätit salttabletter och fyllt på med annan energi. Det finns inget annat val än att dra ner ordentligt på tempot. Jag och Janne kör tillsammans. Jag dricker så mycket jag bara kan och äter ännu mer salt. Nu börjar solen stiga och värmen tilltar. 

Mår lite illa kan man säga...

Slottdalsskrevan som ibland påstås ha använts vid inspelningen till Ronja Rövardotter. Huruvida det är sant eller ej vet jag inte. 
 
Till slut är vi framme vid Skuleberget som är matstation nummer 2 efter 54 kilometer. Jag mår inte lika illa längre men det är för tidigt att blåsa faran över. Vi tar en lite längre paus och jag sänker minst 1 liter cola, en macka, mycket chips och apelsin. Normalt sett så försöker jag att inte sitta ner och pausa under lopp utan bara stå och äta och dricka snabbt. Men under rådande hälsostatus så behövde jag en lite längre rast för att återställa energi- och vätskebalansen. Vi frågade funktionärerna hur många som låg efter oss och fick svaret 19 stycken. Inte alltför illa ändå tyckte jag. Jag träffar även Staffan som är en annan gammal ultravän. Han väntar på starten för den kortare distansen 75 kilometer. Han tycker jag ser pigg ut. Tur att man kan lura någon i alla fall. 

Jag och Janne är fortfarande hyfsat pigga efter 54 km och mitt illamående börjar avta. 

Jag och Janne drar iväg vid kl 8:50 tio minuter innan Staffan och dom andra startar. Men det dröjer inte lång tid innan dom första är ikapp oss. Vi har ju redan avverkat en bra bit och dom är fräscha, utvilade och sugna på seger hela bunten. Kul att se tätklungan i alla fall. Det brukar jag inte göra så ofta. 

Ledarna i 75-kilometersklassen.
 
Vi springer ensamma länge och ser ingen varken före eller efter oss. Jag börjar känna mig bättre efter ett par mil och drar på lite snabbare. Janne har börjat få ont i sitt ena knä. Gammalt skit som kommer ibland. Han saknar tydligen brosk i vänster knä. Vid nästa vattenstation tar jag några minuter vila. Jag inser att om jag ska orka detta så är det ingen idé att hetsa på för mycket. Kvalpoängen till UTMB är viktigare än tiden på det här loppet. Janne kommer ikapp och säger att han bara kommer köra till nästa matstation där han kan få skjuts tillbaka. Hans knä pallar inte mer den här gången. Det är bättre att vila nu och kunna köra nästa lopp istället. Jag kör på ensam igen men det är bara 5 kilometer till stationen. 


Fina vyer dyker upp titt som tätt. 
 
Det var dom värsta 5 kilometerna på hela loppet. Varmt, brant, stenar, rötter och så avslutas det med att man måste springa 500 meter i fel riktning för att komma till stationen. Men alla måste in där för att registrera sig så det är väl rättvist. Väl där sätter jag mig ner igen. Nu är jag riktigt hungrig och törstig. Sänker en vegokorv med bröd, potatismos dränkt i senap och ketchup, bullar, kakor, kexchoklad och chips. På några minuter har jag säkert fått i mig 1500 kcal om inte mer. Jag blev proppmätt men visste att energin skulle behövas. Janne kommer ifatt igen och tar ett par korvar med bröd och en öl. Han ser nöjd ut trots allt. Vi frågar hur många som är bakom igen och får då reda på att det bara är 2 stycken. Resten har brutit loppet. Den ena kommer in till stationen när jag ska dra iväg. På väg upp mot leden igen så möter jag den sista. Han ser glad men trött ut. 
 
Jag kör på i min ensamhet och passerar en kille ganska snabbt. Ser ingen på mycket länge men när jag kommer till nästa vattenstation så kommer han jag passerade ifatt igen. Jag är klar och sticker iväg. Färden går fortfarande omväxlande i skog, längs vattnet och på vägar. Upp och ner hela tiden. Det suger i benen och jag börjar få lite skav mellan låren och skinkorna. Inget farligt men lite irriterande. Fötterna är helt ok men jag känner en tillstymmelse till blåsor under främre trampdynorna. Inget jag kommer behöva göra något åt under loppet i alla fall. Jag är mycket glad att mina fötter klarar löpning så pass bra. Det är ganska individuellt vilken del av kroppen som tar mest stryk. En del får blåsor efter bara några kilometer medan andra får skav mellan låren eller i armhålorna. Själv smörjer jag in fötterna, underredet och armhålorna kopiöst mycket med ringblomssalva medan andra föredrar sportslick, vaselin eller något annat. Alla har sina egna tips och tricks för att lindra smärtan så mycket som möjligt. 

En vattenstation i all sin anspråkslöshet. Obemannad och enkel. 
 
Varje gång jag stannar till så kommer killen efter mig ifatt. Det verkar som om jag är snabbare än honom men tar längre pauser. Vid en vattenstation så kommer en gubbe ut och frågar lite om loppet. Undrar varför man håller på, om det gör ont, hur lång tid det tar osv. Jag svarar så gott jag kan men det brukar vara svårt att nå fram till sådana som knappt ens orkar gå till brevlådan för att hämta posten. Han avslutar med att säga att hans grabb ska skjuta lite hagelbössa. Han ville bara varna så vi inte blir rädda. Det var ju trevligt. Nu kanske det blir lite fart på oss. 

Jag fortsätter framåt och brottas med dom dåliga tankarna. Jag skiter i det här, om det här är så jobbigt hur ska jag då orka med UTMB som tar mycket längre tid, då är det ju ingen idé att köra klart eftersom jag ändå inte behöver poängen. Sådär håller jag på. Jag vet ju om att det blir så men ändå blir jag irriterad. Det är klart som fan att jag inte tänker bryta. Jag har ju inte sprungit 100 km för att sedan skita i dom sista 29. Det är ju mindre än ett Lidingölopp kvar. Hur svårt kan det vara? 
 
Kommer till sista matstationen. Där står två gubbar som blir överlyckliga över att det kommer någon som dom kan prata hål i huvudet på. Jag är tämligen trött vid det här laget både i huvudet och kroppen. Det är väl förmodligen deras taktik. Prata på så den stackarn inte somnar. Jag äter macka, bullar och chips. Dricker blåbärssoppa och cola. Får höra att vinnaren fullkomligt krossade banrekordet med 33 minuter och sprang in på 13:26 timmar. Hon hade kommit till deras station och sett ut som om hon var ute på en liten vanlig träningsrunda. Hur pigg som helst. Mycket imponerande. Hon heter Johanna och är tydligen orienterare. Dom vet ju hur man springer i skogen. 
 
Jag fastnar återigen alldeles för länge i stationen. Får höra att det bara är en bakom mig nu. Den sista personen bröt också. Så då är det jag mot han som kommer ikapp mig hela tiden. Jag bestämmer mig för kortare pauser nu. Vem vet vad han kan få för superkrafter på slutet. Jag har aldrig kommit sist i mål och tänker inte göra det nu heller. 
 
Kämpar på. Det är allt jag kommer ihåg. Om du sprungit ultra någon gång förut eller om du gjort något liknande under lång tid så vet du hur det känns. Man bara maler på. Det är egentligen inte så mycket som funkar i kroppen längre, den bara gör samma sak som den gjort alldeles för länge redan. Börjar man känna efter för mycket så skulle man bara lägga sig ner och ringa efter skjuts. 

Första skymten av Höga Kusten. Skönt att se målet även om det är ca 10 km kvar. 
 
Efter en evighet så ser jag helt plötsligt två personer framför mig. Det är två grabbar som stack ifrån den sista matstationen 45 minuter före mig. Jag har alltså lyckats hämta in dom. Eller snarare är det väl dom som sackat efter så pass att jag kommit ifatt med mitt jämna malande tempo. Det är 5 kilometer kvar till mål nu och jag ser att jag har en chans att komma under 24 timmar. Inte för att det spelar någon roll för någon egentligen. Men det är ändå kul att satsa på något när man kan. Jag ökar och börjar köra något som faktiskt kan kallas löpning. Joggar förbi dom och får några hejarop på vägen. Dom har ingen ambition att ta upp någon jakt. Vid 4 kilometer kvar så ligger sista vattenstationen. Egentligen borde jag inte stanna men jag har slut på vatten och är törstig. Jag tänker att det ändå är så pass långt kvar att det kan göra skillnad om jag dricker lite. Tar tre snabba klunkar men struntar i att fylla på vattenblåsan på ryggen. 
 
Kör på igen allt vad jag orkar men utan att ta ut mig. Det är ändå 4 kilometer kvar. Sedan 3 och 2. Jag håller fortfarande tempot. Med en kilometer kvar så kommer man in i terrängen igen från vägen. Det går lite upp och ner och Brian varnade mig för sista backen som är tvärbrant och 300 meter lång. Jag har tid på mig ser jag på klockan men vågar inte slappna av. Kör på så mycket jag orkar. Jag skulle gissa att någon som såg mig utifrån skulle undra varför jag sprang så konstigt och långsamt. Själv tycker jag att jag rör mig som en gasell. 
 
När jag tycker att det borde vara 300 meter kvar och backen ska starta så kommer en skylt som säger 500 meter till mål. Shit också! Jag inser att dom inte lagt målet exakt som Höga Kustenleden går utan att själva målgången ligger uppe vid hotellet bredvid Höga Kustenbron. Det innebär att den sista kilometern egentligen är typ 1200 meter. Inget att göra åt. Jag gräver så djupt jag kan för att hitta lite energi. Trycker på uppför backen men måste gå några tiotal meter då det är för brant. Satsar allt när jag ser toppen och hör lite hejarop. Spurtar värre än Usain Bolt in i mål och frågar efter tiden. 24:00:09 timmar. NEEEEJ!!!! Missade sub 24 med 10 sekunder. 

Totalt slutkört efter 24 timmar och 9 sekunder. Men glad och nöjd över mina 5 kvalpoäng. 

Jag är besviken i ungefär 27,39 sekunder. Jag har klarat loppet och fått mina 5 poäng. Daniel är där och gratulerar mig. Jag får en wrap och en öl. Det smakar ljuvligt. Tar en öl till men sedan är det dags att dra hem och lägga sig. Klockan är mycket och jag har varit vaken i över 42 timmar. Daniel kör mig till vandrarhemmet där jag duschar och försöker äta lite mer. Det går sådär men jag får i mig lite bönchili och en cola i alla fall. Somnar ovaggad. 
 
På söndagen kommer Janne och hämtar mig. Jag har sovit alldeles för lite men vi vill båda komma hem så det är inget att vänta på. Efter en trevlig bilresa så blir jag avsläppt utanför huset där Sara och vår lilla vovve Otto väntar. Skönt att vara hemma igen.
 
Så hur var High Coast Ultra? Det var utmanande och bitvis väldigt fint men tyvärr inte en så spektakulär bana som jag väntat mig. Jag skulle uppskatta att nästan hälften gick på grusvägar eller asfalt. Vi följde hela Höga Kustenledens sträckning och det som förvånar mig är att detta är en vandringsled. Långa partier med väg utan någon särskilt rolig utsikt tänker jag mig innebär att en normal vandrare som gör runt 20 kilometer om dagen blir ganska besviken. För oss som sprang var det ju skönt med en hel del vägar eftersom det går fortare men som sagt inte så kul för en vandrare. 
 
Loppets bästa: Att köra långspurt dom sista 5 kilometerna. 
 
/Jonathan

DAG 298-305: EN GÅNG PÅ GRAN CANARIA...

Plats: Maspalomas på Gran Canaria
Väder: För det mesta soligt och lagom varmt
 
Planen var att skaffa 6 poäng till lottningen till UTMB genom att lite lätt jogga igenom Trans Gran Canaria. Det var ju ändå bara 125 kilometer och 8 000 höjdmeter. För att det skulle bli lite större utmaning så såg jag till att vara förkyld innan så att jag inte kunde träna något. 
 
Jag åkte ner till Solarieholmarna tillsammans med Jonathan och Christian. 
 
Vi kom ner på onsdagen och loppet startade kl 23:00 på fredagen. Således tog vi det rätt lugnt fram till loppet för att vara så utvilade som möjligt inför närmare 30 timmars njutning i bergen. Jonathan skulle inte springa men följde med oss till bussen som skulle ta oss till starten. Han vinkade av oss och såg fram emot en skön natts sömn. Vi såg fram emot en skön natts löpning. Och därefter en skön dags löpning följt av en halv natt till som gissningsvis inte skulle bli lika mysig. 
 
Så redo jag kan bli. 
 
Loppet startar och vi kommer iväg. Vi har ställt oss sist i startfältet men tänker att det inte spelar någon roll och kanske till och med är bra eftersom man inte vill starta för snabbt på dessa lopp. Efter några hundra meter platt så går det uppför direkt. Vi har ju ändå några höjdmeter att klara av så det är ju lika bra att starta på en gång med en uppförsbacke. Den tog 2:15 timmar för mig. 
 
Längst bak i fältet riskerar vi inte att starta för fort. 
 
Pulsen var hög men ok. Det var ju ändå brant uppförsbacke. Sedan kom första utförslöpan och jag tog det rejält lugnt för att spara framsida lår. Det är ofta det som knäcker en på bergslopp. Framsidan tar tvärslut så att man till slut går som en stelopererad. Helt plötsligt tar det stopp och alla står i kö på en smal stig. Det var ju bra för då kunde jag äta och fixa lite med utrustningen, men irriterade att stå där i mörkret och inte veta vad som händer. Till slut hade jag segat mig fram så jag såg vad som orsakat stoppet. Det var en passage där bara en person i taget kunde fira sig ner med ett rep. När jag väl kom förbi det så fick jag upp farten igen. 
 
En i taget gjorde att det tog sin tid. Ett par försökte hasa ner själva och kom undan med blotta förskräckelsen. Det var rätt långt och brant ner. 
 
Pulsen började blir lite väl hög även när jag gick långsamt eller stod still. Jag hade ju varit sjuk men trodde det var över. Körde på till kontroll nummer två. Åt och drack lite. Bestämde mig för att testa att köra vidare. "Det är aldrig försent att bryta" lyder en gammal ultradevis. Men när jag kommit ett par kilometer upp i nästa backe så kände jag att det inte var läge att köra vidare. Om jag mådde såhär nu så lär det ju inte vara bättre om 15 timmar och då kommer jag fortfarande att ha massa timmar kvar. 
 
Lite chips och cola vid andra statoionen. Jag hoppas fortfarande på att kunna köra vidare. 
 
Jag tar mig ner mot stationen jag nyss kommit ifrån och möter alla som ligger efter mig. Till slut är det ingen kvar och jag närmar mig stationen. Men jag möter tre personer till. En kines som också brutit loppet och två funktionärer. Dom säger att jag måste följa med dom eftersom stationen är stängd. Men jag behöver ju skjuts eftersom jag är sjuk. Det går inte säger dom eftersom ingen är kvar och det inte finns någon mottagning så dom kan inte få dit någon varken via telefon eller radio. Jaha, men hur långt behöver jag gå då undrar jag? Och det var mycket oklart. 500 meter, 4 kilometer eller 10 kilometer. 
 
Dom var precis så dåliga på engelska som jag förväntade mig och min gamla skolspanska lämnar ungefär allt att önska. Kinesen fattade inte heller vad dom sa och han var lika uppgiven som jag eftersom han var helt matt efter att ha kräkts i några timmar. 
 
Jag och Jianhouping värmer oss med lite te i väntan på taxin. 
 
Det slutade med att vi fick gå 9 kilometer i snigeltempo. Det mesta i uppförsbacke. Jag tror det tog typ 3,5 timme. Till slut var vi framme vid en bil som tog oss till en större station där vi fick vänta på en buss som skulle ta oss till ytterligare en station. Alla vi som var där insåg att det skulle ta många timmar innan vi var hemma igen. Så vi var sju stycken som ringde en taxi istället. Rätt surt att behöva ordna sin egen transport hem efter ett stort organiserat lopp. Men alla ville hem och vila. Taxin körde så fort han kunde på dom slingriga bergsvägarna. Kinesen spydde bara en gång. 
 
Vi var fler som bröt av olika anledningar. Men samåkning fungerar även i dom Gran Canariska bergen och det blev bara 10 euro per person för 1,5 timmes taxiresa. 
 
Väl hemma igen så mötte Jonathan upp med en hyrbil. Så jag duschade och käkade lite sedan begav vi oss upp i bergen igen. Planen var att få lite utsikt och försöka hitta Christian som fortfarande sprang loppet. Jag var ju jättetrött eftersom jag varit uppe hela natten och dessutom lite utmattad eftersom jag ansträngt mig. Jag intog således passagerarplatsen. 
 
Jonathan i cockpit på vår hyrbil Lennart. En sanslöst trött Peugot 206. 
 
Vi väntade i rätt många timmar på ett par olika platser och hejade på många löpare men ingen Christian. Fast vi visste att han var kvar i loppet eftersom hans GPS visade det. Till slut orkade vi inte mer utan åkte ner till stan igen och åt en alldeles för sen pizza. Sedan stupade jag i säng. Men jag hade ställt klockan så att jag förhoppningsvis skulle hinna knata bort till målet och se Christian. Klockan ringde och jag släpade mig upp. Mötte Christian halvvägs bort till målgången och han såg oförskämt pigg ut. Han kom i mål på drygt 28 timmar. Riktigt starkt jobbat! Jag har mitt kvar :-) 
 
Resten av veckan så åkte vi lite mer bil, Jonathan cyklade och vi hängde vid poolen. Trots att jag fick avbryta loppet så är jag ändå nöjd med veckan på det stora hela. Och jag får väl åka tillbaka nästa år igen för en revansch. 
 
Periodens bästa: En skön och rolig vecka med vänner på Grankan. 
 
Lägligt nog hade någon lagt en rallyorientering på samma väg som löparna sprang på. Ren och skär idioti!
 
Jag var riktigt sugen på att springa jag med. Man blir ju glad i själen av sådan här löpterräng. 
 
Jag gillar kaktusar. 
 
Lite urban exploring i en övergiven damm.
 
Jonathan var som ett litet barn.
 
Roliga vägar att köra bil på. 
 
Ovanför molnen. 
 
 
 
A day full of bromance. 
 
 
 
Jag skjutsade upp honom i bergen och sedan kom han tillbaka 8 timmar senare helt färdig. Så fick även Joanthan rastas den här semestern också. 
 
Nästa år hoppas jag kunna komma tillbaka och klara loppet. 
 

DAG 254-265: SANDSJÖBACKA TRAIL ULTRATRIPPEL

Plats: Göteborg 
Väder: Soligt, stjärnklart, nästan fullmåne och några minusgrader 
 
Åkte i fredags med tåget ner till Göteborg. Tog sedan spårvagnen som en riktigt go' gubbe till Bokekullsgatan. Promenixade därifrån hem till Patricia som jag skulle bo hos. Jag hade bokat boende via Airbnb vilket var första gången för mig. 
 
Fördelen med det är att man har lite fler alternativ än bara hotell och vandrarhem, man kan få rätt bra pris och så kan det vara kul att träffa locals dit man åker. Nackdelen är väl att man hamnar hemma hos någon och ska anpassa sig till deras liv litegrann. 
 
Patricia bodde med sin kille och två barn i en tvåa. Det ena rummet hade då alltså jag medan dom fyra hade det andra. En del brukar undra hur jag och Sara klarar oss med bara en liten etta. Inga problem tycker jag och vi har inte ens några barn. 
 
När jag installerat mig på rummet så tog jag en promenad bort till BaraBraMat's butik. BaraBraMat sponsrade oss med ansenliga mängder mat inför paddlingen och vandringen förra året. Så jag tänkte att det kunde vara kul att gå dit och hälsa på när jag ändå var så nära. Mattias var på plats och bjöd på fika. Jag passade på att köpa på mig lite mer grejer när jag ändå var där. Dom har ett schysst sortiment av mat och annat som behövs i vardagen. Dom har också näthandel om du behöver något :-) 
 
Jag och Mattias bakom disken i deras trevliga affär. 
 
Men nog om det. Jag var ju på Sveriges baksida för att springa. Inte för att fraternisera. Jag skulle springa Sandsjöbacka trail ultratrippel. Alltså 25 km på fredag kväll, 44 km på lördag och 82 km på söndag.
 
Starten på fredag kväll. Pannlamporna på redan från start. 
 
Tog bussen till starten vid Lindås skola. Där följde den sedvanliga nummerlappsutdelningen och lite snack med bekanta. Vi var kanske 150 löpare på det här loppet. Starten gick vid kl 18 så pannlampan var på från start. Efter 2 km dör batterierna. Jag var medveten om att dom inte var nya men trodde dom skulle hålla lite längre. Inga problem, bara byta till nya. 
 
Sagt och gjort så trycker jag igång lampan igen men inget händer. Vafan!?!? Jag har alltså tagit med gamla batterier och ingen extralampa eftersom det bara var 25 km idag. Rookie mistake. Hatar mig själv lite sådär lagom. Jag måste ju genomföra det här för att få ihop mina poäng till UTMB. 
 
Efter några minuter kommer den sista löparen i fältet förbi. Det är barfotalöparen Zoltan som idag i och för sig har sträckt sig till sandaler. Det är ju ändå januari. Han frågar om jag har problem och säger att jag kan hänga på honom när jag berättar om min brist på konsekvenstänk i pannlampsfrågan. 
 
Så det hela slutade med att jag sprang/gick bakom honom med min ficklampa på mobiltelefonen. Tur att han inte var så snabb för då hade jag inte hängt med i halvmörkret. Trots det kom vi inte sist utan gick om några på slutet. Så då har jag alltså kört ett pass i mörker utan lampa och ändå inte kommit sist :-) vi kommer in på 3:37 h. 
 
Första loppet avklarat. 
 
Det var ett härligt väder med nästan fullmåne och friskt i luften.
 
Hem och äta, tvätta skorna och lägga mig så fort det gick. 
 
Klockan ringde lördag morgon kl 03:25. Lite för tidigt helt enkelt. Går till spårvagnen som inte alls går som det står på nätet. Det slutar med taxi till centralen och sedan pendeltåg till Kungsbacka. 
 
Starten går 7:00 och jag tänker att gårdagens ofrivilliga taktik att hänga på någon som är långsammare än jag borde vara bra även idag. 
 
Efter några kilometer hittar jag Sebastian. Han springer precis lagom fort. Jag vill hela tiden springa något fortare än honom. Det borde vara bra inför morgondagen. Oftast när jag springer lopp brukar jag hamna ensam. Jag vet inte om det är medvetet för att jag gillar att köra ensam eller om jag bara luktar så mycket svett att ingen vill vara bredvid mig. Vi hänger ihop ända till sista kontrollen. Då kan jag inte hålla mig längre utan joggar på i mitt egna tempo. Kommer i mål på 6:18 h vilket jag ändå är nöjd med eftersom jag tagit det så lugnt. Banan är rätt krävande med mycket gyttjepölar, glashala stenhällar och en del fallna träd och snår att forcera.
 
Underbara stigar att jogga på. 
 
Två avklarade och bara en kvar. 
 
Som tur är ligger det en pizzeria på vägen hem. Jag frågar även vilken tid dom stänger på söndagen. Jag måste ju ha ett mål att satsa på. 
 
Återigen duscha, tvätta skorna och lägga mig i tid. Några timmar mer sömn inatt i alla fall. Men klockan ringer återigen 03:25 söndag morgon. Chansar inte på spårvagnen utan jag hade beställt taxi direkt. Den kör mig till Göteborgs operahus.
 
Där väntar bussen som ska köra oss löpare till starten vid Tjolöholms slott. Den här gången går starten vid 6:00 så det blir ännu längre tid med pannlampa. Men nu är jag förberedd med många extra batterier och extralampa. Det börjar synas nu vilka som kör alla tre loppen. Vi är lite segare än övriga och ser klart tröttare ut. 
 
Starten går vid det maffiga slottet. 
 
Jag hittar en liten grupp på 6 löpare som jag hänger på. Men efter ca 14 km får jag släppa dom. Jag börjar bli trött och dessutom är jag hungrig. Så jag går en bit och äter min medhavda macka. Jag är ensam i ungefär 15 kilometer innan två stycken kommer ifatt mig. Jag hänger på dom ända till den första riktiga stationen vid 40 km. 
 
Grymt bra väder även denna dag men kallt. Bra för att leran fryser och är lättare att springa på men kyligt eftersom jag är svettig. 
 
Vid stationen är det många som byter kläder och tar längre paus. Jag har alltid haft svårt för långa pauser under lopp. Jag skickar inte ens ut någon drop bag så att jag har möjlighet att byta kläder, skor etc. Det jag har på mig eller i ryggsäcken får jag leva med. Istället parkerar jag mig vid chipsbordet. På det här loppet har dom även, till min stora förtjusning, guacamole. Så jag tar en hel burk för mig själv och står där och dippar chips efter chips. Jag skäms inte ett dugg och dippar flera på samma gång till och med. Självklart ackompanjerat av ansenliga mängder Coca-Cola. 
 
Till slut sliter jag mig därifrån och knatar på. Ett par danskar och en till kille är strax framför mig. Jag ser dom hela tiden men vi är inte en grupp. 
 
Vid nästa kontroll är jag ikapp den ena killen, som heter Martin, och vi kör tillsammans. 32 kilometer kvar ungefär. Båda är trötta och vi stöttar varandra. Det blir klart högre fart än om jag skulle kört ensam. 
 
Martin och jag. Glada i hågen men trötta i kroppen. 
 
Ny station och 21 kilometer kvar. Chips, guacamole och cola igen. Plus blåbärssoppa. Jämnont i kroppen. Det blir varken bättre eller sämre. Vi håller jämn hastighet. Inte snabbt men stadigt. Går om danskarna och ett par till som har trötta ben. 
 
Vid sista kontrollen är det 11 kilometer kvar. Dags för pannlampa igen. Jag tar lite chips och blåbärssoppa och drar sedan iväg före Martin. Han kommer komma ikapp mig ändå. 
 
Men nu är det slut på jetmotorn i mina ben. Dom kan inte börja springa igen. Hur mycket jag än vill. Inte mycket att göra åt. Bara att promenera. Det är ofta så det funkar på ultralopp. I alla fall för oss som ligger lite längre bak i fältet. 
 
Martin kommer ifatt och jag säger åt honom att köra på. Ingen idé att vänta på mig. Danskarna går om och ytterligare en kille. Efter det är jag ensam i mörkret ända till sista biten då man kommer in mot stan. Då blir det lite ljus och det står någon enstaka och hejar lite. 
 
Joggar så gott jag kan in på Slottsskogsvallen för tredje gången den här helgen. Knappt någon där eftersom det är sent och svinkallt ute. Jag kommer in på 13:24 h. Får min tredje medalj och skyndar mig mot pizzerian igen. Driven av både hunger, kyla och sömnbrist. 
 
Pizzabagaren som kollade på mig igår när jag kved lite efter 44 km frågar vad jag gjort idag när jag knappt kan gå. 
- Sprungit 82 kilometer säger jag. 
- Oj cyklat 8 mil säger han. 
- Nej, sprungit säger jag igen.
 
Han skakar på huvudet och jag ser att han nog inte riktigt tror på mig. 
 
Pizza nummer två den här helgen. Bästa maten för återhämtning. Det har jag läst på Internet. 
 
Vad har helgen bjudit på då? Underbart väder med sol, nästan fullmåne och stjärnhimmel. Ibland stannar jag och släcker lampan mitt i skogen och bara står och tittar upp på stjärnhimlen i mörkret. 
 
Helgen har också bjudit på mycket lera och väldigt fina löparstigar. Nya bekantskaper och en hel del smärta. 
 
Framförallt har jag fått 5 fina poäng till min ansökan för att kunna springa Ultra trail du Mont Blanc, UTMB. Nu behöver jag bara 10 poäng till för att kunna anmäla mig till lottningen. Det är inte helt lätt att komma med. 
 
Periodens bästa: Överleva tre långa lopp tre dagar på rad. Ett så kallat stage race. 
 
/Jonathan